Nedanstående text är en avskrift av ett dokument skrivet av C O Svensson och med överskriften “Memoarer”. Det kan mycket väl vara en förlaga till ett stycke om C O Svensson i Boken “Sjöfolk och kustbor berättade för Kerstin Werner” utgiven av Oskarshamns Sjöfartsförening. (ISBN:91-630-0546–8).
I texten, som troligtvis skrevs någon gång under 1930-talet, används ett språkbruk om etnicitet som idag kan väcka anstöt, trots att det är ett historiskt dokument som helst ej ska förändras i originaltexten, är dessa ord ersatta av *******.
Vid 13 års ålder blev jag antagen som springpojke på Oskarshamns Mekaniska Verkstads kontor mot en avlöning av 3, säger 3 öre per timme. 11 timmars arbetsdag med 1 timmes middagsrast, eller en summa 33 öre om dagen. Som det icke fanns telefon på den tiden, måste alla ärenden ske med springpojkar. Vi voro två stycken. Ibland måste vi luffa iväg ända upp till Fagerhults station med brådskande ärenden. Detta tog ju en halv dag. Brukspatron G. Tillberg, som då var ägare till verkstaden, ägde även Fagerhults gård, där en stor del av det virke, som användes på verkstaden för byggandet av träfartyg, togs, från de då befintliga stora skogarna. Detta virke forslades till verkstaden på järnvägen och sågades i olika dimensioner. Detta skedde med handkraft eller s.k. kransågning. Virket lades sedan upp i stora staplar och fick ligga så i ett par tre år för torkning, innan det användes till fartygsbygge. Detta gjorde, att fartygen blevo mycket starka och därför långlivade.
Dessa fartyg, nämligen skonertskeppet ”Dockan”, barkskeppet ”Margareta”, skonerterna ”Amor” och ”Hilma” samt skonertskeppet ”Hilma” trädade alla på Brasilien och särskilt på Rio Grande de Sul, där vattenståndet den tiden endast var 11 fot över bankerna. Fartygen voro särskilt grundgående byggda, just för den träden.
Flera ångare byggdes även på samma varv. Dessa byggdes med trä på järnspant, s.k. komposition med dubbla bordläggningar, och voro ytterst massivt byggda. Bland dessa ångare märktes ”Göte”, ”Askur”, ”Serla”, ”Arla”, ”Frej” och även den gamla ”Oscarshamn”, som hade sin trade på Ölands och Smålands hamnar. Sedan byggdes ångaren ”Borgholm” av järn, som alternerade med ”Oscarshamn” i många år. Ångaren ”Borgholm” byggdes samtidigt som olycksbåten ”Malmöhus”, vilken sjönk mellan Jungfrun och Runnö den 12 januari 1882 på sin prov– och besiktningstur, varvid 14 man fingo släppa livet till, och 10 bärgade sig i den lilla livbåten.
Brukspatron Tillberg var en hedersman vid sina arbetare. Visserligen var ej avlöningen så stor, men det gjordes ej så mycket, ty en stor del arbetare låg uppe i Varghagen och drucko bir, som hämtades hos handlaren Andersson i Gröndal. Det var ju endast över planket. Så spelade de kort särskilt om lördagarna, sedan avbetalningen betalats ut på fredagen.
Som det var mycket dåligt med födoämnen i mina uppväxtår, så tog Tillberg hem med sina egna båtar ryssmjöl i bastmattor. Detta var ju ej så aptitligt, men hungern hade ingen lag. Det var både svart och grovt samt mycket bast och smörja i det, så det fick lov att siktas först, innan det bakades till bröd. Men det var, som min moder sade: ”Det har fler fött upp än slagit ihjäl”. Likaledes tog Tillberg hem sill och ansjovis även så Islands-fårkött, som arbetarna fick taga på avbetalning för billigt pris, så han var en god man. Jag vet många middagar, som vi endast hade och en fjärding ansjovis i vedboden. Vi fick då varm potatis samt ett tefat med ansjovis, och det smakade utmärkt, samt ett stycke bröd av ryssmjölet.
Jag var själv nära följa samma öde, men min lyckliga stjärna vakade över mig. Den tiden var det ej så noga med dem, som fick följa med på dessa turer. Jag hade tre stycken av mina kamrater ombord, vilka vinkade, att även jag skulle stiga ombord. Men en större broder till de två, som voro ombord, sade till mig, att icke gå ombord, vilket jag ej gjorde. Denna gosses båda bröder gingo bort. Det var endast en av de tre, nämligen Adolf Andersson, som räddade sig i livbåten. Han var en ovanligt duktig simmare. Han hoppade i sjön och sam till båten och blev upptagen. Det blåste hård N.O. vind och gick mycket hög sjö samt mycket kallt, så det var ett under, att de kunde klara sig i den lilla båten till land. De tre andra pojkarna, nämligen Norlin, kaptenens son och Axel och Albin Nyman voro inlåsta i rökhytten på grund av sjösjuka, och där blevo de dränkta som råtter i en fälla. Platsen, där ångaren sjönk, fingo de reda på genom en löjtnant Rosander, som arbetade på att taga upp den och spände hela sin förmögenhet på detta. Dykare voro nere och undersökte vraket, men som vattendjupet var 40 famn, kunde dykaren endast vara nere en mycket kort stund. En dykare överansträngde sig så att han dog. Det höll nära på att gå samma väg med en till, men då avslutades bärgningen och ”Malmöhus” ligger i sin grav den dag som idag är.
På verkstaden avancerade jag sedermera till nagelpojke och låg i vattentanken på en haverist som hette ”Bordeaux”, och langade nagel till nitarna. Sedan kom jag till kopparslagarna och var där en tid tills en s.k. hyvel blev ledig i maskinverkstaden. Denna skötte jag, tills ångaren ”Albert” blev färdig att börja sin seglation, då jag blev antagen som borstpojke ombord för en hyra av 12 kr. i månaden, och därmed började min sjömansbana. ”
”Albert” var en relativt, efter den tidens krav, stor ångare. Den lastade 900 ton. Vi avgick den 15 oktober 1884 till Kronstad i Ryssland och lastade spannmål till Stockholm. Kronstad var då utskeppningshamn för Petersburg, på grund av att vattendjupet var ringa och all last kom ned på Nevafloden i läktare. Kronstads lilla hamn var alldeles fullpackad med ångare av alla nationer. De lågo så tätt med läktare emellan, så man kunde spatsera tvärs över hela hamnen på ångare och läktaredäck. Det var en syn för mig lilla smålandspojke/nyss fyllda 15 år/, att se alla dessa ryssar mer eller mindre dåligt klädda och ätande sitt svarta bröd till såväl frukost som middag. Kunde de komma över litet salt, så blev det läckert. En del hade en rå gurka i handen och den svarta brödkanten i den andra. Detta var deras mat, så långt man kunde följa dem. Hur eller var deras hem var, eller hur där såg ut, kom jag aldrig att få se, ty jag vågade ej gå i land på kvällen, och på dagen var jag strängt upptagen av allehanda göromål. Jag var ju allas passopp, och alla ropade på Kalle. Arbetstiden var då från kl.6 på morgonen till kl.6 på aftonen. Jag var dock aldrig ledig förrän kl.7 på kvällen, och kl.4 varje morgon började min vakthållning, för att väcka kokerskan kl.5 och bära fram kaffe och purra den övriga besättningen kl.1/2 6. Detta var, då vi lågo i hamn. I sjön fick jag tjänstgöra som den övriga besättningen med vakt om vakt.
En kväll i Riga blev jag av 2:dre styrman skickad i land att köpa wodka /brännvin/, men det höll på att gå galet, ty såväl utanför som innanför krogen voro med mer eller mindre berusade ryssar, som ville taga brännvinsflaskan ifrån mig. Men väl utkommen, lade jag benen på ryggen och sprang ombord allt, vad jag orkade, så det gick ju bra.
En gång uppe i Sundsvall, det var kallt och isigt, skulle jag gå i båten och skifta tross. Jag hade ett par av min mammas stickade mulvantar på mig. Styrman tyckte, att det gick för fumligt, så väl ombord igen tog han båda mina vantar och kastade överbord. Själv begagnade han aldrig vantar, men så var hans händer röda och uppsvällda, så de stod som ett par kuddar. Styrman var ingen dålig man, för dagen därpå fick jag pengar till ett par nya vantar.
Under julen lågo vi i Göteborg och lastade trävaror till Kaen i Frankrike. Detta var min första jul från hemmet. Det kändes ganska svårt, då julaftonen stod för dörren, men vi fick lov att gå. Då vi lossat vår last i Kaen, lastade vi tomfat och gick till S:t Sebastion. Faten fylldes där med rödvin och togs tillbaka till Rouen. Därifrån gick vi tomma till Cardiff i England och lastade kol till Barcelona i Spanien. Lossade vår kollast där samt lastade vin i Malaga och Taragona för Stockholm.
En natt i Barcelona blåste det upp en mycket hård storm, så vi höllo på att driva i land, och vi voro uppe alla man hela natten och förtöjde. Trossarna sprungo av som sytråd, och ångaren rullade i den svåra dyningen. Fram på morgonen mojnade vinden av, vädret blev bättre, och faran var över för den gången.
Fram på vårsidan, då dagarna började bli längre, anlände vi till Stockholm och lossade vår dyrbara last vid skeppsbron, mitt för tullkammaren. Det gamla vindragarlaget ombestyrde och tog emot lasten och provade varje fat, innan det lades in i deras källare och upplag. Provningen gick till så grundligt, att gubbarna med sina stora skinnförkläde rullade om varandra på kajen, när arbetet för dagen tog slut.
Sedan vinlasten var lossad, avgingo vi till Riga och hämtade spannmål till Stockholm tvenne resor, varefter jag avmönstrade och reste med ”Transit 6” hem till Oskarshamn. Det var verkligen av nöden ty vi var totalt nedlusade hela besättningen ombord, vilket vi blevo av Ryssarna. Jag hade sällskap hem med matrosen Nilsson, och vi hade varit kamrater ombord. Jag var ung och dum och skämdes för att tala om det för mamma, men Nilsson sade det till henne, då vi gingo hem från båten, hur det stod till med oss båda två. Jag fick byta kläder i vedboden, och sedan eldade mamma stora bakugnen lagom varm och lade in alla mina kläder i den, där de fingo ligga över natten. Detta tog dö på dem, i annat fall hade jag lusat ned hela hemmet.
Detta var min första sjöresa och mina första lärospår på både ont och gott. Det varade i 7 månader. Detta var på våren 1885. Jag tänkte nog att slå sjömansyrket ur hågen och stannade hemma den sommaren och arbetade på verkstaden med timmermännen, så jag var med min fader, som var rundhultsmakare och högg till master, bommar och rår till andra nybyggnader, som byggdes på verkstaden.
Men på våren 1886, då solen kom med sin värme, och fartygen rustade ut och det luktade tjära från tackel och tåg, blev sjölusten för övermäktig och sjömansblodet kom i svallning, och jag tog hyra i barkskeppet ”Trio”, kapten L. Wikholm, hemmahörande i Oskarshamn, och ägdes av skeppsredare Eric Hagström. Jag seglade tvenne resor till England med props ut samt med kol hem till Sverige. Då dessa båda resor voro gjorda, avmönstrade jag och hela besättningen i Oskarshamn, eftersom behandlingen ombord icke var av det bästa slaget. Vi hade en matros ombord /namnet gör det samma/, hemmahörande i Oskarshamn, som under tiden vi lågo i Ystad och lossade kol, gick iland, söp sig full och kom i slagsmål med kaptenen ombord. Sedan mönstrade han av och gick landvägen till Oskarshamn. Pengarna hade han supit opp.
Sedan mönstrade jag som jungman ombord i en gammal skonare, som hette ”Mårten”, tysk byggd och läckte som ett ressel. På kollasten hem fick vakten på däck stå i pumpen 40 minuter varje timma och kunde ändå inte hålla henne läns, utan vid varje 8 glas fick hela besättningen falla i pumparna. Det kunde taga timman, innan vi fingo slingerläns, och vakten kunde få ett par timmars vila. Fartyget ägdes av dåvarande sjömansombudsman Wickberg i Oskarshamn och fördes av kapten John Karlsson. Det var en mycket ruskig resa, och jag var ett par gånger nära på att gå överbord. Jag skall nämna ett par episoder från utresan till England.
Vi voro propslastade. I Nordsjön fingo vi en storm på oss. Vi hade just revat storseglet i den mörka vinternatten, och matrosen och jag skulle i lä hala in på bomstoppartaljan, då vandringsspiran/som endast var en tunn bräda/brast, och jag störtade baklänges över ledstången. Ropet ”man över bord” skallade, men man kunde ju inte se något. Som tur var, fick jag knävecken över ledstången och mina stövelnäsor under propslasten med huvudet och halva kroppen under vattnet. Så hivades fartyget till, och jag fick huvudet över vattnet och skrek: ”Här är jag”, varefter matrosen lutade sig över däckslasten och fick tag i min hand. Upp kom jag fortare än vanligt från det iskalla vattnet, men min vintermössa blev kvar, en ringa förlust, då hela livet stod på spel. Vi kommo äntligen efter en lång och besvärlig resa över till Charlestown i Scottland, där vi lossade vår propslast och lastade kol till Landskrona.
Under vistelsen i Charlestown var jag i sjö två gånger. Första gången skulle jag äntra i land på en tross, vilken var nedisad, och kommen halvvägs mellan fartyget och land, c:a 10 famnar från kajen, slirade fötterna, och jag måste släppa taget med händerna och föll pladask i vattnet. Eftersom jag ej var simkunnig, slog jag mig fram till ankaret, som hängde i vattnet, och kom upp på det och vidare in i skansen, för att få litet torra kläder. Man hade ju inte så mycket att byta med men alltid något.
Ett par dagar efteråt, då vi skulle förhala till kolsprutan för lastning av kol, var jag i båten för att föra ut en tross i bojen. Jag stod glad i hågen och vrickade båten fram. Åran slant ur spåret akterut, och jag föll baklänges i sjön men fick strax tag i båten och kravlade mig upp i den samt ombord för ombyte av kläder igen. Detta var andra gången på en vecka, som jag fått ett kallbad. Man var ju inte så vigilant klädd i sjöstövlar och stortröja, för kylans skull.
Vi seglade sent omsider från Scottland destinerade till Landskrona med kollast. Över Nordsjön gick resan skapligt, någorlunda skapligt väder efter årstiden, men det var att vada i vattnet på däck och pumpa och reva och sätta segel, svälta och frysa. Ingen eldstad fanns i skansen, så man hade ingenstans att torka sina genomvåta kläder, utan det var att draga dem på halvtorra och knappast det, när man skulle törna ut på vakten. Maten var det uselt med. Vi hade till och med utvikt på brödet, dessa torra, usla kexkakor, som vi fick bryta sönder och blöta upp i kaffe eller té samt äta med sked. I regel brukar utvikt på bröd vara vanligt i dessa små fartyg. Allting annat var alltid utvikt på såsom kaffe, té, socker, smör, fläsk och kött, men av brödet fick man i regel äta så mycket man ville utom i “Mårten“. Vi kommo sedermera och fick landkänning av Honstholmen med sydlig storm, varför vi icke kunde söka på Kattegatt utan lågo och höllo för små segel mellan Hirtshals och Skagen, där det var relativt sjöstillt. En natt lågo vi för 3 revat storsegel, storstagsegel och förstäng på samt undra marsseglet back, för att inte göra för mycket framfart.
En natt vid 2-tiden fick jag, som var utkik, se en röd lanterna rätt förut komma länsandes rätt ned mot vårt fartyg. Ömsom sågs den röda ömsom den gröna lanternan. Vi lågo ju back, så vi kunde icke avvärja faran, utan det andra fartyget körde längs sidan av oss och slet loss vår babords storrigg, lanternstolen och bredgången bräcktes in. I samma ögonblick skrek kaptenen ombord där: ”Sök och se att komma ombord här!” Som jag trodde, att han menade oss, så sprang jag upp på ledstången för att klamra mig fast, men farten var för stor, så jag fick inte något tag utan stannade ombord, vilket var min stora tur. /Samma natt och vid samma tid såg min syster mig hemma utanför fönstret, och trodde hon, att någon olycka hänt mig, men som bättre var, avlöpte även den faran väl för mig/.
Ombord till oss jumpade fem man, två i storriggen och två i fockriggen samt en mitt ner på storluckan. Deras fartyg var en norsk skonare, som var i sjunkande tillstånd, varför de sökte livräddning hos oss. Vid braket kom vår vakt på däck, däribland kocken, som var en liten undersätsig, stark pojke. Han trodde, det var sjörövare, som kommit ombord, så han ville hyvla på dem med händerna, men blev snart varse vad det var frågan om. Det första vi gjorde var att pejla pumparna och se, om hon tagit någon skada under vattnet, men var detta icke fallet, utan brassade vi fullt och seglade i samma riktning som fartyget gick en hel timma. Det syntes ingenting till, utan hon sjönk nog strax efter kollisionen.
Det blev för oss att sätta upp, taljor om babord för att stötta riggen, tills det blev dager, då vi fingo ordna med taljrep och doningar, så vi kunde segla vidare. Vi fingo nu hjälp med att pumpa, vilket vi så väl behövde, men vi fingo även hjälp med att äta av våra små ransoner. Det tog 12 dagar, innan vi kommo fram till Landskrona med sumpen. Vi lossade vår last där och gjorde sjöförklaring, tog in ballast och seglade hem till Oskarshamn och avmönstrade några dagar för jul.
Detta fartyg var för mig ett riktigt olycksfartyg, men allt avlöpte ju väl, och då får man vara glad och tacksam mot försynen, som leder våra öden. Jag hade nog ännu mycket ogjort på havet, vilket kommer att omtalas i fortsättningen.
Under vintern och våren arbetade jag hos riggare Karlsson och var med om många riggars ändringar och förnyelse samt även nya riggar, särskilt på verkstaden, där flera ångare sjösattes och riggades. Detta var för mig en verklig skola, och jag fick lära att bliva en fullfjädrad sjöman i allt vad till yrket hörer. Detta hade jag en ovärderlig nytta av i fortsättningen av min sjömansbana.
Skonertskeppet ”Dockan” av Oskarshamn, tillhörande grosshandlare G. Johansson, låg i hamnen för att erhålla två nya master, vilka jag var med om att sätta in. Jag mönstrade i det nyss nämnda fartyget som jungman för en hyra av kr. 22 i månaden.
Vi avseglade från Oskarshamn den 27 juni 1887 med last av pitprops till en liten plats i närheten av Liverpool, dit vi anlände efter 14 dagars resa, lossade vår last och bogserades därifrån till Liverpool och in i Princess Dock för lastning av styckegods till Rio Grande de Sul i Brasilien.
Lastningen i Liverpool tog lång tid. Vi lågo där i två månader. Lasten bestod av allt möjligt, stenkol och järnvägsrails i botten, allt möjligt i husgerådssaker, fyrverkeripjäsar och ammunition. Det senare fick inte placeras tillsammans med den övriga lasten, utan den placerades i livbåten, som stod surrad på storluckan. Under tiden vi lågo i Liverpool blankskrapade vi master, stänger och rår samt lappsalvade riggen, som var av hampa /ej wire/, den gamla goda sorten, och tillverkad av repslagare och segelmakare H. Hoffman i Oskarshamn. Han var på den tiden så gott som världsberyktad för sitt goda tågvirke.
Om lördagskvällarna gingo vi iland för att få förströelse. På den tiden fanns det ingenting annat än krogar. Det finns en stadsdel i Liverpool, som heter Park Lane. Där låg de flesta krogarna och danslokalerna på båda sidor om gatan. Bl. a. fanns där en svensk familj, som hette Svensson och var innehavare av en sådan krog. Där gick det i förhållande till de andra ganska städat till, och där höllo vi svenskar till. Men vår lilla månadslön räckte i regel inte till några extrasvängar utan kanske en flaska öl, som kunde räcka hela kvällen, medan man såg på dansen och flirten runt omkring. Några år efter tog drottning Wiktoria bort alla dessa nästen, så att kvinnorna fingo ej vistas på krogen längre, än de kunde taga en drink och sedan ut för att gå på en annan krog och göra likaledes. Vart alla dessa tusentals flickor sedan togo vägen för att få sin bärgning, vet ingen, men det gick naturligtvis i smyg, så att lasten flanerade nog lika mycket fastän icke så öppet som förr. Vilket, som var bäst för landet, vet jag inte.
På den tiden var det ingen, som tog hand om sjömännen såsom nu. Det finns ju svenska kyrkor överallt i utlandet. Präster besöka fartygen och få sjömännen med sig till de svenska kyrkorna och läsrummen om kvällarna, där de kunna känna sig hemma och skriva brev hem samt roa sig på ett hyggligt vis med aftonunderhållningar etc.
Äntligen, sent omsider, blevo vi klara att avgå från Liverpool, där en tågbåt, som var nästan lika stor som vårt fartyg, bogserade oss ut till sjöss. Vinden var god igenom Irländska sjön och ut i Biscayabukten. För ovanlighetens skull hade vi vacker väder, där brukar det annars alltid vara storm och dåligt väder. Vi voro nu överlämnade åt oss själva, 8 man i ett litet nötskal, på den oändligt stora Oceanen. Snart kommo vi ner i varmare klimat, där en frisk N.O. passad förpassade oss ned mot Linien och stiltjebältet, som i regel börjar på 20° nordlig latitud och sträcker sig lika långt söderut. Där får man försöka att segla sig fram i åska och stormbyar och stiltje om vartannat. Vilka härliga tropiska nätter, månen stor och rund, och stjärnorna synas så nära, inte ett moln fördunklar den klara atmosfären. Fartyget rör sig sakta i den långsamma dyningen. Seglen slå emot master och rår i den stilla luften.
Rätt vad det är, kommer ett stim flygfisk över havet. En del hamna på vårt däck, vilket blir en läckerbit för den, som är först att få fatt i dem. I regel passar katten på att vara först att hugga sig en godbit, vilket han morrande springer under backen med för att förtära i lugn och ro. De äro ju inte större än en stor islandssill, men smaka gott stekt. Några större mål kunde det ju inte bli tal om, då fiskafänget ej blir mera än en eller ett par fiskar per natt. Vår styrman, som var norrman skulle förbjuda oss att taga vara på flygfiskarna, som kommo ombord. Han menade, att han skulle tillgodogöra sig den, men det lyckades i regel icke, ty den, som var först, tog naturligtvis fisken. Jag, som var yngst ombord, hittade på att springa några stickor och bunta ihop, så att när man kastade dem, så prasslade det som en flygfisk. Jag lade mig på storluckan under båten och kastade bunten med ett långt snöre i. Med ett kom styrman störtande ner från halvdäck och skulle anamma fisken. Jag drog i snöret, och styrman fick lång näsa. Han svor en stump och skrattade åt knepet efteråt. När det sedan verkligen var en fisk, som sprattlade, fick ej styrman av sig att gå och titta efter, ty han trodde, han skulle bliva lurad igen. Sedan var det katten och jag, som slogos om dem. Katten var ju i regel först, såvida vi inte fingo var sin fisk.
Sedan vi passerat Linien, vilket gick helt lugnt tillväga i motsats till vad det går på de större fartygen med stor besättning ombord, lagade kapten i all fall en drink, som skulle föreställa en bål. Vad det nu var, vet jag inte, men nog tyckte vi, att det var gott. Vi fingo var sitt glas av härligheten. En dag, då vi legat i stiltje hela dagen, siktade vi en fyrmastad bark. Allt emellanåt kom det en vindpust, och som vi hade dåliga segel, och kapten var rädd om dem, fingo vi vid varje by giga upp dem, under det att det stora fartyget seglade i byarna med alla klutar, varför fyrmastaren kom i närheten av oss. Vi lågo och signalerade oss emellan hela eftermiddagen. Fartyget var hemma i London. Namnet har jag glömt bort. Det var destinerat till San Francisco på Amerikas västkust och hade en lång resa framför sig. Kl.4 på e.m. kom kaptenen ombord till oss i sin jollybåt, rodd av fyra sjömän. Detta var ju ett säreget besök mitt ute på Atlanten. Han lämnade oss en hel packe brev, som besättning och befäl skrivit under tiden, vi lågo och signalerade. Dessa brev skulle överlämnas i Rio Grande för vidare befordran till sina olika bestämmelseorter. I gengäld härför fingo vi en levande anka och en höna samt en del konserver. Någon timma, sedan båten med kaptenen lämnat oss, steg det upp en mycket svart stormby vid horisonten, som kom med en väldig fart. Vi fingo bråttom med att taga ner alla våra segel. På fyrmastaren rördes icke ett fall. Han hade skysail på stortoppen, men även detta segel fick stå, när byn kom över oss. Det knakade endast litet i riggen, sedan försvann han för oss. Efter en timma syntes den ej mera, men vi lågo på samma ställe, och detta gjorde, att vi fingo en lång resa. Jag tänkte då i mitt stilla sinne, den som varit ombord där. Den tiden kom även, vilket visar sig längre fram i mina memoarer
Tiden gick med varmt och vackert väder emellan byarna, och vi nalkades slutligen inloppet till Rio Grande de Sul med signalerna uppe, 11 fots djupgående. Springtiden gav för litet vatten, så vi fingo vända om och segla till havs igen för att nästa dag återkomma och försöka, om vattenståndet medgav oss att komma över banken. Det gick till så där nere, att vid varje högvatten under dagen kom en stor barkass ut i den s.k. rännan och låg och lodade samt signalerade vattendjupet till fyrtornet, varifrån vi medelst signaler fingo order att äntra över banken. Samtidigt kom lots ombord, och vi seglade in över. Då vi kommo mitt på banken, högg fartyget i botten, så att hela riggen skakade, men så kom nästa våg och lyfte oss över. Jag fick vid detta tillfälle sitta i salongen och hålla kronometern i knät, så att den icke skulle få några skakningar eller rubbningar. Första gången ”Dockan” passerade Rio Grande bar, högg hon så hårt, att maststången sprang av i skivgattet, så hela bramriggen kom nedrasande.
Det hände ibland med långvarigt lågt vatten, att fartygen fingo ligga utanför och hålla i månadtal, innan de kunde passera baren. Det var att segla in mot banken på dagen för att se vattendjupet och sedan gå till sjöss igen och vänta tills nästa dag vid högvatten, om det då lyckades. Detta var ett tålamodsprövande jobb, ty man riskerade ju att få en pompera på sig, och då var det att segla för livet för att hålla sig från land. Efter varje sådan storm ändrade rännan sig, så att det blev att loda upp en ny sådan, kanske flera distansminuter från den gamla. Det var då det. Nu har engelsmännen muddrat upp rännan till 23 fot, och den håller sig konstant, så nu går det upp stora ångare till Rio Grande med sina laster. Även upp till Pelotas och Port Allegro gå nu stora ångbåtar. Dessa sistnämnda städer ligga 100-tals sjömil upp i floden, men alla ha de samma utlopp till havet, förbi Rio Grande de Sul.
Vi lågo till ankars i närheten av staden. Några kajer att lägga till vid funnos inte, utan lossades lasten i pråmar eller grundgående, mindre seglare, som forslade lasten vidare till småplatser upp i floden. Den brasilianska kusten utanför Rio Grande är mycket låg, så man ser intet land utan får loda sig upp så nära, man vågar. Sedan får man tag i fyrtornet, vilket synes ganska långt till sjöss. Det ser ut som om det skulle stå långt ute i sjön, men det gör det inte utan på den fasta sandremsa, som går ut som en gren från land. Längs hela floden upp till Pelotas och Port Allegro är landet mycket lågt och floden mycket bred, så landet syns icke. Farleden är något så när utprickad med bojar. För övrigt fick man gå på lodet.
Sedan vi lossat vår last i Rio Grande, seglade vi upp till Pelotas för att lasta torra hudar till Boston i Nordamerika. Vi lågo vid ett slakteri och lastade nedanför Pelotas stad. Eftersom inga kajer funnos där, lågo vi förtöjda längs den sluttande stranden med ankare ute för och akter för att hålla fartyget från land samt med förtöjningar i land om några gamla stabila dadelpalmträd. Lasten rullades ombord på landgång med stora kärror. Arbetet utfördes av slavar, för detta var, innan slavarna voro fria i Brasilien eller år 1887. De blevo sedan fria år 1888
En natt, sedan vi blivit lastade och under matrosens vakt mellan kl. 12 och 2 /vakten stod midskepps vid storbåten och antagligen halvsov/ kommer där en vitklädd skepnad smygande ombord på landgången, längs ledstången utanför riggen och bort på halvdäcket. Vakten stod och gapade troligen av rädsla och kom sig icke för med någonting. Skepnaden halade sig ner på ankarkättingen och släppte sig tyst och stilla i sjön. Då vakten kom dit, syntes endast några bubblor. Han kunde icke tro, att det var någon människa utan något slags varsel, emedan vi spelade kort ombord. Han sprang in i skansen efter kortleken och slängde den i sjön efter honom, där den låg spridd och flöt vid stranden hela dagen. På aftonen, då arbetet var slut, togo vi båten dit och en lång båtshake. Vi fingo då upp en *****slav, klädd i tunna vita kläder, en man på 40-50 år, som antagligen rymt eller på något annat sätt kommit ut och ej vågade anmäla sig av rädsla för att få straff. Man vet ju ej orsaken, men det var en slavs öde. Ett människoliv var ej mycket värt på den tiden. Vi drogo upp liket på land, där det fick ligga hela dagen och natten tills nästa kväll. Då kom det fyra ****** med en kärra, som han lastades på, och så grävde de en grop ute i skogen och begravde honom utan några som helst ceremonier.
Tullens båt med befälhavare och sex man gick varje morgon ut åt floden flera mil för att söka efter lik, som flutit upp och lågo vid stränderna. Nästan varje förmiddag, då den återkom, hade den en till flera stycken lik på släp. Dessa begravdes sedan i samma grop, och så var deras öde beseglat. Så gjordes i sanitärt avseende. Detta var slavar, som funnit livet för tungt att bära. En stor del lik hade ju redan övergått i förruttnelse och spredo en otäck stank omkring hela nejden, innan de fingo ner dem under jorden. Så gick det till att begrava slavar på den tiden. Slavar begravde slavar.
Sedan vi inlastat de torra hudarna, avseglade vi till Boston i Nordamerika. Vi hade ett par månaders resa dit upp, och äntligen kommo vi så nära, att vi siktade en lotsbåt. Denna bestod av en stor slätskonare nästan lika stor som vårt fartyg. Något land syntes ej. På resan opp fingo vi en dag en mycket hård hagelby över oss, som trasade sönder alla våra segel. Vi fingo reparera dem med gamla segel, så gott vi kunde, t.o.m. kaptens sjösäck fingo vi ta och lappa med. Detta gjorde, att våra segel stodo illa. Lotsen kom ombord och började kommendera oss att sträcka alla fall och skot. Allt sades på engelska. Sedan gick lotsen bort till kapten och sade på ren skånska: ”Nu står seglen bättre, kapten.” Lotsen var från Höganäs i Skåne.
Dagen efter kom en bogserbåt ut och tog oss på släp och lade oss längs kajen, som var hög/det var nämligen lågvatten/ att jag fick äntra mig upp på fockrån och släppa mig ned på kajen för att taga emot förtöjningstrossarna.
Lossningen gick fort undan med hydrauliska vinschar. Sedan tog bogserbåten oss till ballastkajen, där vi togo in ballast och avseglade till Richmond i staten Virginia. Där fanns det endast *****ingar, ty det är en av Amerikas *****stater. Det luktade tobak överallt, var man gick. Några lösa *****flickor kommo ned till kajen, iklädda vita klänningar och barfota.
Vi lastade vetemjöl i tunnor. Lastningen gick så till, att lasten kördes på vagn till fartygssidan, där en häst var placerad med en göling fast i seltyget. Två tunnor gingo upp i taget. Hästen gick framåt några steg, tills tunnorna voro över ledstången, sedan backade han, tills de voro i rummet. Han gick precis som en automat.
Lasten var intagen, och vi avseglade utan vidare besvärligheter till Pelotas, där vi lossade och lastade kött till Bahia.
Jag återgår till att relatera något om förhållandena vid slakterierna i Pelotas. Under slavtiden funnos längs stränderna av den långa floden en hel massa slakterier, där flera tusentals kreatur varje dag nedslaktades. Detta fortgick i cirka 6 månader varje år. Varje natt kommo från de stora prärierna eller s.k. pampas dessa djur, drivna av ridande ****** med lång stänger, vilka voro försedda med uddvassa järnpikar. Dessa användes att sticka och styra den stora hjorden med, förutom en hel stab med väldresserade hundar. Dessa djur drevos in i en inhängnad, ca 50-60 meter i diameter, gjord av i jorden nersatta pålar omkring 8 fot långa. Där voro de så tätt som packade sillar. Vid ena sidan av pallisaden var en lucka, som lyftes upp med hävstång. Innanför denna lucka var en trång gång lagom stor för ett djur att komma in uti. I denna gång stod på räls en rallvagn innanför luckan. En trissa, varigenom en flätad läderrem löpte, var placerad i luckan. Läderremmen var fast vid en häst utanför och var gjord som en lasson i andra ändan. Denna kastades över hornen på ett av djuren, vilket då drogos in till luckan, där en av slavarna stötte en stor kniv i nacken på djuret, så att det stupade på rallvagnen. Luckan öppnades, och en annan läderrem slogs om djurets ena ben. En häst med ryttare körde så ut rallen till en viss plats, där djuret släpades ner på en cementerad, avlång plan med tak över, ungefär 50 m. lång och 25 m. bred. Under detta tak arbetade slavarna ett par 100, två på varje djur. Först drogo de av huden, och sedan togo de köttet. Detta gick så till, att djuret skars upp i ryggen och likaså i buken, varefter det blev två kötthalvor. Detta gick ganska lätt, då djuret var varmt och så gott som levde, ty det sparkade med sina ben. Köttet lades i salt i 24 timmar, varefter det breddes ut på långa stänger varje morgon och samlades ihop varje afton i högar på båda ändarna av stängerna. Det täcktes med torra hudar för att skydda köttet mot den svåra daggen, som föll varje natt. På morgonen gjordes samma procedur igen, tills köttet blev peppartorrt. Det var ju endast några decimeter tjockt. Sedan det var väl torkat, lades det ut i stora stackar och packades väl samt täcktes med torra hudar. Nu var köttet skeppningsklart. Det övriga av kreaturen togs väl vara på. En del av hudarna torkades och en del saltades. Horn och klövar togs även vara på, och det övriga av djuret lades i en stor fristående järnreservoar och koktes. Talgen togs vara på. Benskramlet brädes i en stor ugn till benaska. Det övriga blev gödning, som sedemera skeppades till Europa och Amerika. Köttet gick till andra hamnar i Brasilien.
I mitten av detta arbetsfält, där rälsen för rallen låg, spatserade en lång spanjor, vitklädd från topp till tå, med korkhatt på huvudet samt en mycket lång piska med blybitar i ändan på snärten och revolver i hölsan, fram och tillbaka oavbrutet så länge arbetet fortgick. Såg han någonting, som inte passade, så fick slaven ett tjuvnyp av piskan, så köttbiten följde med. Man kunde se på de arma satarnas rygg många sådana ärr efter piskans framfart.
Eftersom slavarna voro alldeles nakna förutom en säcktrasa om själva underlivet, så var det intet, som hindrade, utan kroppen var fri för att taga emot, vad den fina slavhövdingen gav. Efter dagsarbetets slut fingo slavarna gå till sitt skjul för att få sin ranson av dålig mat och bliva inlåsta för natten och så börja detsamma om igen på morgonen.
Vi européer voro nyfikna och fingo tillåtelse att börja med att gå och titta på, hur det gick till vid slakten. Så en dag gav hövdingen en slav ett rapp av piskan. Detta sågo vi alla med förtrytelse, och en engelsman opponerade sig mot hövdingen för detta med resultat, att vi icke vidare fingo bevista slakteriet.
Då vi efter slaveriets slut låg och lastade vid ett slakteri, gick det till precis som förut med den skillnaden, att hövdingen ingen piska hade, och att slavarna ej blevo inlåsta under nätterna, och så hade de något litet betalt. De förstodo ju inte vad frihet betydde, utan hövdingen fick lov att giva dem mat som förut. De kunde ju inte livnära sig fram fria, då intet annat arbete stod till buds.
En liten episod, hur slavarna behandlades. Jag blev en dag skickad upp till staden Pelotas för att hämta en säck socker, ca 50 kg. Vägen upp till staden var 5 kilometer. På hemvägen kom hövdingens skåpåk ifatt mig. Hans tvenne barn skjutsade av en ung och fullblodig *****pojke. Jag fick åka med till slakteriet. Då arbetet var slut, togs *****pojken ut på planen mitt för hövdingens bostad, och hövdingen med sin långa piska slog hans nakna kropp, så att kött- och skinnbitarna yrde om honom. För varje slag hoppade pojken högt i luften och skrek men vågade ej springa därifrån, utan måste utstå straffet, för att han låtit mig få åka med.
Lastningen av köttet gick till så, att först fingo vi ombord ett 10-tal slavar, som klädde hela lastrummet med lång och grov vass, vilken räckte från däcket ner till kölsvinet i tre längder. Detta var för att köttet icke skulle komma i beröring med fartygets trävirke eller någon fuktighet från fartygssidan. I botten av fartyget byggdes upp med trävirke lika högt som kölsvinet, så det blev som ett dansgolv. Ovanpå detta lades tjockt med vass. Köttet rullades ombord med vanliga vedkärror och plockades på en vanlig decimalvåg, som stod vid fartygets storlucka. Styrman och en *****ing skrevo upp varje våg, som tippades i rummet och packades ihop så tätt, att ingen luft kom emellan. I annat fall möglade köttet. Så packades hela fartyget fullt upp under däcket, varöver drogos torra hudar, för att ingen fuktighet skulle komma från däcket. Under hela resan fingo vi icke öppna vare sig lufthatt eller lucka. Ingen luft fick tillträde till lasten, för då lättnade den i vikt vid urlossningen, och styrman stod ju i sticket, för att vikten stod sig. I regel blev det övervikt, vilket vi i Bahia bytte ut mot härliga bananer, ananas och fullmogna apelsiner. Denna frukt är ej att likna vid den, vi få här hemma, som plockas av träden gröna och skall mogna under resan. En annan arom blir det på frukten, som plockas av träden fullmogna.
På Bahias inre redd låg det 100-tals med mindre fartyg, som sålde frukt, och gjorde vi affärer med dem. Eftersom jag var yngste man ombord, fick jag varje dag /då vi lågo i Bahia och lossade vår köttlast i 90 dagar. Tiden spelade inte någon större roll, för frakterna voro så goda, att fartygen gjorde goda förtjänster/sätta kaptenen iland med båten/vi lågo på inre redden/och hålla mig och båten från land. Då man skulle landa, fick man passa på mellan sjöhävningarna och sedan ligga ett 30-tal meter från land och sitta och vricka och vänta från kl. 9 på morgonen till kl. 12 och sedan fortsätta igen på e.m. från kl. 2 till kl. 6, då vi gingo ombord och hissade upp båten i davitterna för natten. Inga båtar fingo ligga längs sidan av fartygen nattetid. Utanför där vi lågo eller på yttre redden lågo trenne vaktskepp placerade mitt för hamnen. Från dessa gingo tvenne stora barkasser ut varje kväll kl 6/då skottet från fästningen gick/som voro bemannade med 12 soldater och officerare samt gevär och nickhakar. Dessa barkasser roddes hela natten fram och tillbaka mellan vaktskeppen, så att ingen båt kunde smyga sig ut till de på yttre redden liggande fartygen under nattetid.
Som jag blev ganska tam och bekant med fruktförsäljerskorna/tjocka *****käringar/, gjorde jag mig en dragg och förankrade min båt ett stycke från kajen, vidare ett soltält, som räckte över fjärdedelen av båten. Därunder låg jag i skuggan och hade det gott, skyddad för solens brännande strålar. Detta var ju ett latmansgöra, men så hände det ibland, att någon köpman hade köpt några ton kött, och då blev det arbete utav. Då kom lastägaren ombord med ett 10–tal slavar, och vi fingo börja lossa en del av lasten. Eftersom luckorna ej fingo avtagas under tiden, som lossning ej försiggick, på grund av att köttet ej skulle lättna i vikt, så stod det som en rök från rummet, och vi, som skulle vistas där, kunde knappast andas. Hett var det som ett inferno. Min kamrat och jag, som voro i rummet, gingo alldeles nakna och drogo kötthudar. Vi blevo så insmorda med fett från topp till tå, att våra kroppar skeno som solen i Karlstad. På däcket invid luckan stod en decimalvåg, varpå köttet lades, precis lika mycket på varje våg. Jag tror, det var 100 kg. Detta samlades ihop av ******** till fyrkanter, som placerades på däcket, och sedan lastades i båtar i och för ilandförande till handlare i staden. Dessa gjorde naturligtvis stor förtjänst härpå. Man kunde aldrig se, att någon slav tog en munsbit kött, hur begärligt det än var, utan de fingo vid middagen sitt mjöl s.k. farina och vatten. Detta knådade de ihop med fingrarna till en deg och åto. Ombord använde vi mycket av det torra köttet, vilket var gott att äta spickat. Stuverten gjorde köttbullar och kokade lappsgås eller irländsk stuvning, så vi ledo ingen brist på kött, så länge vi hade lasten ombord.
Under den långa tid vi lågo i Bahia och lossade lasten, 90 dagar, hade vi soltält över hela fartyget, varunder vi arbetade med renovering av riggen, som försågs med nya bänslar. Vi förnyade det, som var dåligt, så fartyget fick sig en riktig överhalning.
En dag blev styrman, som var norrman, litet knottrig på mig och min kamrat. Vi brukade sällan gå iland, men den kvällen föll anden på oss, att vi skulle det men blev förbjudna av styrman. Då gingo vi till kapten och bådo om litet pengar och om lov att gå iland, vilket också beviljades. En av kamraterna satte oss iland, och vi gingo och sågo staden ett par tre timmar för att åter gå ombord. Vi stodo på kajen och skreko på fartyget, som sjömän pläga, ”Dockan ohoj” i flera timmar, men ingen kom och hämtade oss. Då hade styrman förbjudit vakten att gå iland med båten efter oss, och följden blev, att vi fingo stanna iland hela natten. Vi lågo under en vanlig flakvagn för att skydda oss från den svåra daggen, som faller i tropikerna. Kl. 6 på morgonen kom båten iland för att hämta oss ombord för att omedelbart börja arbeta. Vem som fick hätska blickar och lov om revansch, det var vår styrman. Det dröjde kanske 14 dagar därefter, så behagade det vår styrman att gå iland. Han fick samma straff som vi att ligga på kajen över natten. Ingen hörde hans rop, som ekade över halva staden. Detta var en av de många episoder, som utspelades ombord.
Sent omsider blevo vi loss, togo in ballast och seglade upp till Pernambucco för att lasta brännvin och socker. Vi kommo lagom dit till nyårsdagen. Pernambucco hamn ligger innanför ett stort korallrev, som skyddar hamnen. Vi lågo där liksom i Bahia förtöjda med ankare för och akter och lastade och lossade från läktare. Fartygen lågo i tirar, 3–4 i samma tir. På revet var uppfört en restaurang, som var livligt besökt särskilt på söndagarna. Huset var byggt på pålar. Vid högvatten syntes icke revet, men vid lågvatten kunde man spatsera flera 100 meter ut till havs. Pernambucco var den tiden en härd av gula febern, som krävde många offer. Mången sjöman har där fått sluta sina ögon genom den förhärjande febern, men vi hade inget ont av den. Jag har varit där tre gånger och sluppit lyckligt därifrån.
En skonare från Oskarshamn, som hette ”Arken”, kapten Sörensson, kom ner dit 1896 med sitt fartyg. Han såväl som halva besättningen dog. Styrman fick fartyget och mönstrade delvis ny besättning. Utkommen till sjöss blev kapten sjuk, varför fartyget vände om till Pernambucco, där den nya kaptenen jämte en del av besättningen dog. Rederiet fick sända ner såväl befälhavare som besättning för att taga fartyget till Europa. Jag var själv anmodad att följa med kapten Sörensson som styrman, men jag var just hemkommen därifrån så som styrman på skonerten ”Vasa”, och så var jag nyförlovad. Detta gjorde, att jag ej kom med ”Arken”, det olycksfartyget. Kapten Sörensson var nygift, då han seglade ut, så det giftermålet blev icke långsamt. Jag kände den unga änkan väl. Hon sörjde mycket men blev sedermera gift med en tulltjänsteman och bosatt i Visby. Han är nu pensionerad. De ha ett eget hus.
Sedan vi intagit vår last av socker och brännvin, seglade vi åter till Pelotas i Rio Grande och lossade vår last. På resan mellan Rio Grande och Pelotas ligga många farliga bankar. En tremastskonare från Helsingborg och vi hade sällskap upp igenom. Han var något före oss och seglade väl. Förhållandet var det, att den som först kom upp till bryggan i Pelotas fick först lossa. Endast ett fartyg kunde lossa vid den korta bryggan, så det var ett slags kappsegling. Vinden var frisk och god, så det gick undan, ”Aldebaran” för och vi efter. Plötsligt stannade ”Aldebaran” på en bank, vi flöte över och kommo först upp och blevo loss, innan ”Aldebaran” kom från banken. De måste taga ner läktare och lossa en del last, innan den flöt av. Det fanns inga bogserbåtar, utan dessa läktare måste seglas såväl upp som ned. Orsaken till att vi med ”Dockan” flöto över banken, var den, att vi hade en 15-tums köl. ”Aldebaran” däremot hade ingen köl alls. Den var borttagen, för att hon skulle ligga så litet i vattnet som möjligt och taga så mycket mera last på litet djupgående. Alltså hela botten på ”Aldebaran” släpade i muddern på banken. Vår köl skar däremot endast igenom smörjan, och vi flöte, men det gick sakta över, så vi höllo på att stanna även vi.
På nedresan från Pelotas till Bahia fastnade vi på en annan bank mitt i det stora innanhavet mellan Rio Grande de Sul och Pelotas. Vi hade där ingen hjälp att få. Land sågs inte, ty det var mycket lågt, utan vi fingo föra ut varpankare akter ut och hiva i bråspelet samt hala all ankarkätting från boxen förut och akterut för att lätta henne på fören. Vi arbetade den dagen som slavar, så vi voro alla uttröttade, då kvällen kom.
Kl. 3 på natten fick jag hära tre hårda slag på skansdörren. Jag brydde mig inte om det, eftersom det inte var min vakt. Om en stund kom det åter tre hårda slag. Jag blev arg och sprang ut på däcket och runt över allt, men det syntes icke en mänsklig varelse. Då hade konstapeln sejsat vakten eller rättare sagt somnat i sin koj i stället för att hålla nattvakt på däcket. Det blåste då en frisk N:V: kuling. Vattnet hade höjt sig, och fartyget var flott. Jag purrade då lotsen och kapten och hela besättningen. Det blev liv och arbete med att sätta segel och komma därifrån. Var slagen på skansdörren endast ett varsel eller vad var det? Det finns mycket på havet mellan himmel och jord, som är oförståeligt
Resan fortsattes, och vi anlände till Rio Grande redd. Innanför baren lågo vi flera dagar och väntade på springtiden för att flyta över. Det var inbördes krig i Brasilien just då. En amiral Mello hade fått tag i en gammal torpedbåt för att bevaka kusten. Vi lågo flera fartyg innanför baren och väntade, däribland kapten Lundvall med 3-mast skonaren ”Luther” från Oskarshamn. Torpedbåten kom längs sidan av ”Luther” och begärde att få öppna luckorna och taga proviant av lasten till sin besättning. Kapten Lundvall nekade och hissade svenska flaggan på mesantoppen och sade till amiralen: ”Om ni rör något ombord i detta fartyg, kommer ni att få svar för det inför min nation.” Mello drog sig snopet tillbaka och prejade en norsk skonare, som låg där med köttlast. Han lovade att betala, vad han tog, och norrmannen var flat nog att låta honom hållas med resultatet, att den norska kaptenen fick själv bekosta rovet vid framkomsten med för kort last. Mello hörde han aldrig av sedan. Vem utav parterna, som vann, vet jag inte. Det var väl endast fråga om ministerskifte, för det var det ofta i Brasilien den tiden. Landet hade dragit in all silver och kopparmynt, så att växel gick med spårvagnsbiljetter av papper. Kriget sågo vi för övrigt icke mycket utav, för det var nog mest inuti landet, som ******** mördade varandra.
Då vi kommo till Bahia, hörde vi ingenting särskilt av kriget utom det, att polisen var efter yngre krafter, som ingenting hade att göra, och tvingade dem till soldater. En dag sågo vi flera poliser förfölja en *****yngling, men han hoppade i sjön och sam över till andra stranden och kom därför klar den gången. Sedan vi legat i 90 dagar och portionerat ut vår köttlast, intogo vi en last av piasava till London. På grund av sjukdom fingo vi lämna en man i land på sjukhus och erhöllo i stället en engelsman ombord, en riktig gammal jänkeseglare utom några som helst kläder, endast ett par dongeribyxor och en dålig skjorta, inga skor. Det gick ju bra, så länge vi voro där nere i värmen, men då vi kommo på nordligare breddgrader, så voro vi ju tvungna att giva honom utav våra kläder. Av mig fick han ett par stövlar och en isländare samt strumpor. På isländaren sydda han gamla strumpor, så den blev tjock som ett bräda och varm. Detta var hans sjötröja. Det här var på hösten, så det var kallt och ruggigt. Vi hade mycket dåligt väder i kanalen, men slogo oss igenom upp till London, där vi förtöjde vid Orchards Varv och lossade vår last. Engelsmannen begärde bli avmönstrad, vilket han också blev. Sedan han fått sin hyra, kom han ombord, men vi kände icke igen honom. Då var han uppsträckt i nya kläder från topp till tå med fickur och såg ut som en gentleman. Han plockade ihop sina gamla paltor i en sjömanssäck och tog med sig, som han sade, för att lura en bordingmästare med. Denne hade lurat honom förr. En sjöman, som har en väl fylld klädsäck med sig, är alltid välkommen till ett bordinghus. Det händer ofta, att bordingmästaren får taga säcken i pant för logi och mat, vad värde den hava kan, men å andra sidan får sjömannen ofta betala dyrt. Vid utmönstring på fartyg får han sin nota på 3 eller 4 pund, som bordingmästaren skall växla efter fartygets avgång. Så kanske sjömannen fått några paltor kläder, en mycket tunn och dålig filt, ett uns tobak, en liten flaska whisky och några kritpipor, förskott av sin hyra för första månaden. Resten behåller bordingmästaren, så det är intet att säga om, att då sjömannen kommer åt lurar honom igen.
Jag och min kamrat, som seglat ombord på ”Dockan” hela tiden, köpte oss en kostym kläder, slokhatt och underkläder, så vi voro väl ekiperade, då vi lämnade London för Stettin med en koltjärelast, i fat, som vi hade mycket besvär med. I stället för den avmönstrade engelsmannen fingo vi en ung svensk man ombord. Han var en dålig sjöman men fick lära sig en hel del, innan vi kommo hem.
En natt i Östersjön hade vi mycket dåligt väder och höllo just på med att taga fast övre marsseglet. Då släpper han taget med händerna och håller på att ramla baklänges. Jag fick min högra arm om hans rygg och kastar honom framåt mot rån igen. Det slog mig då, att han ville nog helst gått överbord. Han var sjuk men hade nog mera ogjort här nere i jämmerdalen. Han kom i alla fall hem till Oskarshamn och sedan till sin hemstad i mitten på Sverige. Där hade han mycket respektabla föräldrar och ett gott hem.
Sedan vi lossat vår last i Stettin, togo vi in ballast och seglade hem till Oskarshamn, där hon blev upplagd för vintern. Då våren kom med sol och sång, mönstrade jag och min kamrat åter på ”Dockan”. Vi voro under tiden och arbetade hos riggare Carlsson och fingo såväl stor- som mesanmast förnyade, ty de voro ruttna. Granmasterna stå sig icke länge i värmen. Det borde helst vara pirtchpire för att segla i tropikerna med.
Någon dag efter midsommar gingo vi till segels med en last av pitprops till en liten plats i närheten av Liverpool. Dit anlände vi efter en fin resa, och sedan vi lossat vår last, bogserades vi till Liverpool in i Princess Dock och skulle lasta styckegods för Rio Grande igen. Som min kamrat och jag hade seglat länge nog på den traden och vi ville ut och segla i andra fartyg och se andra länder, beslöt vi att rymma. Detta gick så till, att en bordingmästare, som hette Jacobsson, kom ombord varje kväll och förspeglade oss guld och gröna skogar i ett engelskt fartyg, som låg och lastade på Calcutta. Vi följe hans fingervisning och togo på oss dubbla ställ underkläder och gingo iland och lossade av oss i hans boningshus. Detta gjorde vi varje afton, tills vår garderob ombord var tom. Sedan en kväll kom Jacobsson själv och hämtade oss i droska till sitt hem. Fartyget, vi skulle med, var en liten fin fullriggare, hemma i Liverpool och såg ut som en jott. Den blev ej klar att avgå på åtta dagar ännu, varför vi fingo tillbringa våra dagar med att hjälpa käringen/som inte alltid var nykter/med att skala potatis och även andra köksgöromål. Ut tordes vi inte gå. Så fort någon kom och ringde, trodde vi, att det var polisen, och motades därför över gården ut på ”dass”, tills faran var över, då vi blevo varskodda av dottern. Detta liv var litet oroligt. Ibland trodde vi, att han skulle sälja oss tillbaka till ”Dockan” igen, ty sådant hände. Om nätterna fingo vi gå till ett annat hus och slafa, men äntligen randades den dagen, då vi skulle få gå ombord. På eftermiddagen åkte vi droska till fartyget, som låg färdig i Dockgaten. Med tågbåt för bogen och på toppen av högvattnet bogserades vi ut. Det var en mörk och stormig natt, vi fingo.
Den första besättningen bestod av ihoprafsat folk från alla nationer. En ***** hade vi även. Alla voro mer eller mindre rusiga. Ingen ville törna ut och styra. Då båsen kom och purrade oss, en i sänder, med frågan, om de kunde styra, svarade all ”nej”. Jag svarade detsamma, ty jag var inte säker på, att jag kunde styra ett så stort fartyg. Fram på morgonen gick jag ut på däck, där båtsman hampade mig. Jag gick akterut och skulle försöka min lycka med ratten, och det gick bättre, än jag trodde. Jag stod vid rodret i tre timmar och styrde efter bogserbåten, som inte gjorde någon fart med oss i den hårda stormen utan endast låg och höll oss emot vinden. Det var tur, att han var så kraftig och kunde hålla oss.
En tysk fyrmastare gick ut från Liverpool samma högvatten som vi, men utanför Hollyhead sprang bogserkabeln av. Fartyget drev på klipporna, och hela besättningen, uppgående till cirka 35 man, gick förlorad. /Ombord på vårt fartyg voro vi 28 man/.
En tågbåt låg och höll oss i tre dygn. Allt avlöpte väl, tills stormen stillade. Under tiden fingo vi arbeta hela dagarna och passa roder och utkik i tur och ordning om nätterna. Sista dagens morgon kommo trenne Liverpools-ynglingar uppkravlande från kolpiken, svarta, hungriga och sjösjuka. Dessa voro s.k. fripassagerare, som ville över till Indien billigt. Eftersom vår tågbåt icke hade lämnat oss, fingo de åka på lina ombord i den. Det tillgick så, att en göling, som löpte i ett block, sattes upp i masten på tågbåten och så en båtsmansstol. Denna var ibland nere i vattnet och ibland högt däröver. En av gossarna skrek och grät och sade, att han inte tordes gå i båtsmansstolen. Då hotade kapten honom med att, om han inte gick, så blev han kastad överbord. På grund av den höga sjögången kunde inte tågbåten komma längs sidan utan måste transporten gå som här ovan relaterades, fastän det såg kusligt ut.
Seglen sattes, och vi blevo för oss själva. Sedan på aftonen sattes vakten. Det gick till så, att vi samlades alla 16 matroserna akterut på däcket. Så skulle 1:ste styrman ta sin man, som gick över till babordssidan. så var det 2:dre styrmans tur att peka ut sin första man, som gick över till styrbordssidan. Detta fortsatte, tills hela besättningen var satt i vakter. Den ena vakten var fri till kl. 12 midnatt. Kl. 8, 12, 4 på nätterna skulle vi alla man akter ut och mönstra och blevo uppropade. Var någon icke närvarande, fingo vi stå där allesamman, tills han kom, och då först fingo vi avlösa utkik och rorsman. Frivakten fick törna in.
Första gången jag var till väders i detta stora fartyg, blev jag litet rädd. Rårna voro så tjocka och seglen så stora, och jag sjönk ner i parten så djupt, att jag var under rån. Då tänkte jag nog på lilla ”Dockan”, jag lämnat, men jag bad Gud hjälpa även här. Jag blev sedermera van, fastän jag tyckte mig vara så liten ombord i detta stora fartyg. Det är ju så, att det tarvas flera man att göra samma arbete, som en man kan göra på ett mindre fartyg.
Angående kosten, som bestods, kan jag relatera, att vi varje vecka fingo 1/2 skålpund socker och 1 1/2 skålpund s.k. smör. Detta brukade vi blanda ihop, och då fingo vi en kondenserad mjölkbox full, ungefär 1/2 kvarter. Varje morgon kl. 1/2 6 fick vakten, som var på däck, svart kaffe med engelsk kex, vilket vi fingo äta så mycket, vi ville. På måndags middag fingo vi ärter och fläsk, vilket var vår bästa mat. På kvällarna fingo vi endast tevatten och kex. Om tisdagsmiddagarna fingo vi ett nybakat bröd var jämte en salt köttbit. Någon soppa koktes aldrig på det salta köttet. På onsdagarna fingo vi ärter och fläsk, torsdagarna det nybakade brödet och den salta köttbiten, på fredagarna ärter och fläsk, och på lördagarna fingo vi kokt ris och sirap. På söndagarna fingo vi soppa, kokt på hälften konserverat kött och hälften salt kött. Varje middag skulle vi akterut och få det obligatoriska brännvinsglaset av citronsaft. Detta var vår dietlista vecka efter vecka och månad efter månad. Ville vi ha något till kvällsmat, så hade vi en segeldukspåse, som vi lade ett par kex i. Detta bankades till mjöl, uppblandades med vatten och litet fett från det salta köttet, och så bakades detta i ugnen, om man var god vän med kocken. Detta fick varje man göra var för sig, om han gitte, i annat fall vara utan. Tilldelningen på vattnet var så litet tilltagen, så för det mesta var tanken tom i den skansen, som skulle få tilldelning vid middagen den dagen. Vi fingo nämligen vår vattenranson varannan dag i varje. Om lördagarna fingo vi en extra pyts i varje skans till att tvätta oss i. Vi voro 8 man i varje skans, således 1 liter på man i regel. Vi drucko ur även denna tilldelning och passade på att tvätta oss i regnbyarna, då vi även togo vatten från skanstaket och fyllde tvenne vattenfat, som vi fingo begagna oss utav, så länge de räckte. Befälet akter hade även tvenne vattenfat, som vi fingo fylla från akterdäck, då det regnade. Som det under linien ofta kommer strida regnskurar, så att vattnet formligen öser ner, stoppade vi trasor i spygatten, så att det friska vattnet blev stående på däcket. Alla tvättade vi våra kläder och delvis oss själva i det välkomna vattnet, som blev varmt av den stekande solen.
Sedan byn var övergången, då vi passerade linien, kom Neptun ombord och skulle mönstra alla, som ej passerat linien förr. Detta hade vi alla utom två aprentispojkar. Det gick till så , att båtsman utkläddes till Neptun i lång rock och långt böljande skägg och en trekantig hatt på huvudet. Vidare hade han sin treuddiga stav och ett träsvärd vid sidan. Han följdes av sin betjänt, som även var utklädd efter alla konstens regler. Båda kommo obemärkta över backen och ner på däcket och presenterade sig för kapten. Så fick han lämna uppgifter om fartygets art och namn, nationalitet, varifrån vi kommo, och vart resan skulle gå samt om några gröngölingar funnos ombord. Dessa skulle namngivas och införas i Neptuns rulla, sedan skulle dopet försiggå. Det gick till så, att ett segel spändes 1 meter över luckan och fylldes med sjövatten, som var salt och gott. Delikventen framfördes, och hela ansiktet och halsen insmordes med tvål, gjord av trätjära, fett och andra kemikalier. Detta gjorde honom oigenkännlig. Sedan kom rakkniven fram. Betjänten hade en stor träkniv, som han skrapade hals och ansikte med och borttog det mesta av smörjan. Sedan kastades han handlöst upp i seglet för vidare rengöring. Tvålen var nästan omöjlig att taga bort, förrän solen brände bort skinn och alltihopa. Då den första var färdig, var det den andres tur. Sedan försvann Neptun med sin betjänt lika stilla och tyst, som de kommit, och det roliga var över. Detta var ju litet omväxling i det dagliga livet ombord. Solen sken brännande. Fint väder dagligen och kristallklara nätter med måne och södra himmelens klart lysande stjärnor. Polstjärnan hade gått ner i norr, långt under horisonten, men södra korsets stjärnbild kom i stället och lyste skönt och klart över södra horisonten. Men det kom andra dagar ner emot Kap Horn. Regn– och snöbyar avlöste varandra, storm och oväder, men vinden var god, så vi länsade för stormseglen och focken. Hon kunde taga vatten över det ena brottet efter det andra, så man fick gå i vatten över armarna ibland. Kallt och ruggigt var det. Ingen eldstad i skansen, så man kunde torka en klädtrasa, utan det var att dra på sig de sura paltorna igen, då frivakten var slut. En natt fingo vi ett brott över, som tog en båt, vilken stod på skanstaket sju fot över däcket och satte ner den på storluckan, där vi fingo surra fast den. En annan natt kl. 11 på kvällen sprang storbramseglet i små bitar, så endast liken voro kvar. Styrman rapporterade detta för kapten, som svarade: ”Tag ner trasorna och slå under ett nytt!” Kl. 12 voro båda vakterna och hjälptes åt att få upp det nya seglet under rån. Sedan var det vår vakt, som fick bända under det. Vi lågo 6 man i 3 1/2 timma, innan det var färdigt, i den svåra sjöhävningen och snöbyarna, och mörkt var det, så man kunde inte se händerna framför sig. Vi gjorde oss ingen brådska, för det var bättre där uppe än på däcket i vattenbadet. Skyhöga vågor kommo akterifrån och reste sig, så man tyckte, de skulle dränka oss alla, men hon klarade sig fint tack vare den stora segelföringen. Undan gick det, 17 -18 knop i timman var det jämna, men så kunde hon fylla sig midskepps. Brotten kommo från båda sidor och fyllde i jäms med ledstängerna, så hon bara stod och skalv nästan död, innan hon fick rista av sig vattenmassorna, så vi kunde se däcket igen och stå och vänta på nästa påfyllning. Vi fingo en hytt på akterkant av skansen att vara i för vakten på däck, så att vi skulle vara samlade. Där lågo vi på durken, iförda oljekläder, och färdiga att törna ut, då visselpipan ljöd akterifrån. Som jag förut nämnt, hade vi tvenne aprentisar ombord s.k. vollontärer till befäl, som inte varit på sjön förr. En dag kom en av dessa liggande på rygg i vattenmassorna på däcket, och hade så nära kommit ut genom en av stormportarna, då en matros och jag fingo tag i honom i sista stund. Sedan blevo de inlåsta och fingo icke beträda däcket, förrän bättre väder inträffade. Framför stormportarna sattes järnnät för att förhindra upprepandet. Allting har ju sin övergång och så även detta.
Vi fingo åter fint väder och passerade linien igen, innan vi kommo upp i Bay av Bengal. Efter tre månaders resa, som är normalt, siktade vi en brigg, som seglade ner emot oss. Intet land syntes, då det är mycket låglänt. Detta fartyg var lastfartyget, som lämnade lots ombord. En båt kom längs sidan med en hel del flyttsaker ombord, såsom säng, stol och en hel del andra grejor, som lotsen skulle använda. Två tjänare följde lotsen.
Lotsarna voro engelsmän, riktiga herrar. De ”iddes” inte att tända sin rökpipa, utan det skulle ”bojen” göra, vidare koka hans mat och hämta honom vatten. Detta följet hade vi ombord i fyra dygn, sedan fingo vi ankra. Inget land syntes.
Så kom det ut en stor bogserbåt, som hette ”Dalhouse”, med en besättning på 40 kulis. Bogserbåten ankrade för om oss. Ett 20-tal kulis med en stor båt kom ner och hämtade vår bogserkabel, varefter bogseringen började, då tidvattnet kantrade. Sent omsider kunde vi skönja land, några höga kullar långt uppe. Någon strand syntes ej, utan fick bogserbåten såväl som vi oavbrutet gå på lodet. Vi skulle passera ett ställe, som hette James och Mary, ett mycket farligt flygsandsdelta, där många fartyg fått sin grav. Om de komma på banken, så försvinna de, innan folket ens kan bärgas. Vid passerandet av detta ställe fick ingen man arbeta, utan vi skulle stå färdiga. Tvenne män sattes förut med var sin yxa, färdiga att kapa kabeln, om något skulle inträffa, så att vi kunde jumpa ombord i bogserbåten. Oaktat dessa stränga order av lotsen, lågo vi till väders och slogo från seglen, men det blev andra order. Lotsen frågade kapten, om han icke hade sagt ”stand by”, så vi kommo ner med en rasande fart och fingo inte göra ett handtag i flera timmar, medan vi passerade detta farliga område. Kapten och lotsen blevo ovänner och ”glodde” snett på varandra hela tiden, lotsen var ombord. Detta var ett par dygn till. Bogserbåten var en kraftig ångare. Trots detta kunde han icke draga oss emot tidvattnet, utan fingo vi ankra ett par gånger till, innan vi voro uppe i Calcutta.
Vi lågo i tirar 3 á 4 fartyg bredvid varandra, dock ej så nära utan en fartygsbredd emellan, så att läktare kunde ligga emellan. All lossning och lastning skedde från och till läktare. Vi voro förtöjda med kättingar för och akter till bojar. Vi lågo mitt för fästningen William, och varje middag kl. 12 avlossades ett kanonskott därifrån.
Mitt för där vi lågo, samlades varje middag 1000-tals hinduer av båda könen och gjorde sin andakt i vattnet. De, som voro vattendyrkare, togo vatten i handen 3 gånger och öste över sig under djupa nigningar samt passade på att tvätta sina kläder, som bestod av ett mycket tunt vitt skynke, 2–3 meter långt och 1/2 meter brett. Sedan proceduren var färdig, togo damerna i var sin ända av dessa plagg och höll upp dem i solen, tills de voro torra. Detta skynke snoddes sedan av damerna om midjan och upp till huvudet, som en turban. Detta var hela deras klädsel. Männen snodde skynket endast om midjan och voro därmed klädda.
Soldyrkarna gjorde samma procedur mot solen. Då skottet gick, knäföllo de och böjde sitt huvud tre gånger till jorden. Oavsett vad de hade för händer, lade de alltihopa och gjorde sin andakt.
Calcutta ligger vid en gren av den heliga Ganges floden, som heter Hangly. Vidare ren var den ej, ty vid högvatten kommo alla sorters kadaver flytande upp från inlandet, såsom döda människokroppar av båda könen, små barnlik, häst– och mulåsnekadaver. En del fastnade på våra kättingar och blevo liggande i flera timmar, tills tidvattnet törnade om igen, och de flöto andra vägen. Där fanns även en massa korpar som voro fridlysta av myndigheterna och förbjudna att skjuta eller förstöra, eftersom de voro renhållningspoliser, som hackade sönder alla lik och höllo floden ren från förruttnelseobjekt så gott sig göra lät.
Sedan fartyget var väl förtöjt, slogos alla segel ifrån och reparerades och nedlades i segelkojen, tills fartyget skulle avgå igen. Solsegel spändes över hela fartyget. Såväl bram- som röjelråna riggades ner på alla tre masterna, emedan där ibland rasar hårda pomperos, som kastar fartygen från sina förtöjningsplatser upp på land. Vi lågo ett par hundra stora fartyg, så det såg ut som en skog av master längs hela floden, flera mil långt. Där var alla möjliga nationer, mest engelsmän.
I Calcutta finns en mycket stor och berömd djurgård, där alla världens djur voro samlade, stora boaormar i glasskåp. Där fanns en stora, rund ormgård, 10 m. i diameter, byggd av sten och cement med 3 m. höga väggar. Där kunde man få se alla sorters ormar, som kommo framstickande i stenröset, som låg i mitten. Om söndagarna voro vi ofta därute och sågo på alla djuren. På vardagarna hade vi annat att göra.
Så fort sig göra lät kommo skräddare, skomakare, bombåtmän och barberare ombord. Denne rakade kapten varje dag och oss besättningsmän varje söndagsmorgon för 2 rupi, ungefär 4 engelska shilling, oavsett huru lång tid, vi lågo där. Båtman fick 1 rupi, för att han satte oss iland och ombord. Bombåten kom varje frukost med bananer, färskt bröd och ägg. Vi fingo kredit för vissa rupi, som kapten lovade oss. Detta drog han av på vår hyra, då vi gingo därifrån, eller med andra ord, vi fingo köpa vår egen mat, om vi ville ha någon omväxling. Ombord fingo vi endast svart kaffe till frukost och vår engelska kex. Till middag fingo vi varje dag färskt kött och soppa. Överlevorna koktes ihop till Iris stew, och var vår kvällsmat. Juldagen fingo vi såsom extra förplägnad en stekt anka och plumpudding. Vi arbetade till kl. 12 mitt på juldagen, varefter vi voro bjudna till den katolska kyrkan på middag, som bestod av höns, ris curry och té. Prästen hette fader Hopkins. Efter varje cuver var placerat ett paket med tobak och 4 st. kritpipor samt sockerdricka och ingefärsdricka. Det gick åt mycket, ty vi voro flera hundra sjömän. Middagen serverades på en stor äng ute i det fria på långa bord och av kulis. Efter middagen hade vi predikan och därefter alla möjliga sorters idrotter, såsom att klättra upp i en såpad stång, taga fast en såpad gris, springa i säckar, knutna om halsen m.m. pris erhölls. Detta var juldagen.
Nyårsdagen hade sjömanshemmet en likadan fest för allt sjöfolket och under samma regim. Jag var med om tvenne sådana jul- och nyårsfester, ty jag var därnere två gånger. Sista gången lågo vi där i 9 månader i brist på last, så jag kände väl till Calcutta.
Varje lördag- och onsdagskväll voro vi bjudna till Frälsningsarmén på predikan, sång och musik och te och bullar efteråt. Varje söndagsförmiddag voro vi bjudna till svenska kyrkan på något liknande. På annandag jul voro vi även ditbjudna på julkalas. En julgran hade vi, men det var ett lövträd, det gick lika bra. Vi voro en hel del svenska sjömän. Vi blevo bjudna på te och kakor samt gotter, och så fingo vi var sin present. Innehavarinnan av Sjömanshemmet var danska och gift med en engelsman. Föreståndaren var norrlänning och hette Karlsson, en duktig karl för övrigt, som väl skötte om våra angelägenheter. Han hade en hel stab av kulisser under sig, alla manliga. Då vi efter uppehållet i Calcutta, ungefär 2 1/2 månad, lossat vår saltlast, och voro lastade med lin eller jute för Dundee i Skottland. Hemresan tog 120 dagar, och ingenting märkvärdigt inträffade, vi hade fint väder hela tiden. Resan gick runt Cape of Good Hope. Vi arbetade med att piffa upp fartyget från haltoppen till däcket med färg och tjära. Allt teekträ såsom skylighter, kappar etc. renskurades från all gammal fernissa. Detta gjordes med sand, trasor och soda. Däcket hålystånades med sand och sten, så det var alldeles vitt som ett stugugolv. Sedan oljades och fernissades det hela, så det sken som solen i Karlstad, då vi framkommo till Dundee. Så snart vi förtöjt fartyget i dockan, fick hela besättningen gå iland och avmönstrades nästa dag.
Jag och min kamrat foro ner till Leith och togo in på sjömanshemmet där i väntan på båt till Sverige. Om några dagar kommo vi som passagerare med en liten skotsk båt, som gick mellan Leith och Köpenhamn med emigranter. Då vi kommo till Köpenhamn, togo vi färjan över till Malmö och tåg hem till Oskarshamn, och så voro vi hemma igen efter min första riktiga långtur. Det var i maj månad 1891. På sommaren arbetade vi båda hos riggare Karlsson, och i medio av augusti reste jag till Västervik för att läsa på styrmansexamen. Min kamrat reste över till Hamburg för att söka hyra.
Vi voro tre sjömän från Oskarshamn, som skulle läsa på styrmansexamen, nämligen jag själv, John Sundberg och Hemmingsson. Sundberg och jag bodde på samma ställe och hade var sitt rum hos herrskapet Lind på norr, där vi även fingo maten, alltså helinackordering för kr. 42:– per månad. Det var billigt, men det var även andra tider och annat värde på pengarna, än vad det nu är. Vi voro ett 30-tal elever i styrmansklassen och lika många i skeppareklassen, så vi voro en fin samling, då vi kommo tillsammans och hade skoj och spektakel. Polisen såg allt för mycket mellan fingrarna med oss navigatörer, och flickorna hade vi ju monopol på.
I Frälsningsarmén, som då var i sin ”linda” i Sverige, hade vi mycket tokigheter. Den hade sin lokal i ett gammalt bränneri, ej långt därifrån där vi bodde. Vi navigatörer voro nog litet ostyriga av oss, men vi voro mycket givmilda, då kollekt upptogs. Officerarna voro kvinnliga. En gång hade Armén höstoffer. Vi skramlade då ihop till en levande höna, som vi lämnade fram i en korg med lock på. Kvällen efter skulle det bliva gåvoaktion, och då ropades det efter hönan, som gick till ett ganska högt pris. Hon kom i frihet och flaxade runt hela salen, innan den blev tillfångatagen igen. Detta var ett av de många streck, som navigatörerna hade för sig i Västervik.
I slutet av april 1892 togo vi examen, och glada voro alla, som gingo igenom. Det var tre stycken, som ej fingo examen, vilket var mycket tråkigt för dem och även för oss.
Då vi kom hem till Oskarshamn, fanns där ingen acceptabel hyra, utan John Sundberg och jag foro över till Hamburg. Vi reste med ångaren ”Dana” från Oskarshamn till Lübeck och 4:de klass tåg till Hamburg, d.v.s. det fanns inga sittplatser i vagnarna utan var s.k. finkor. Vi hade ju våra sjömanskistor med, som vi sutto på.
Framkomna till Hamburg var där så överfullt med sjöfolk, att det var omöjligt att erhålla logi varken på sjömanshemmet eller privat. Fullt överallt fingo vi till svar, vart vi vände oss, så det såg inte vidare trevligt ut. Vi spatserade uppåt Altona till, som då var sjömännens tillhåll, och vem får vi inte se, om inte min gamle vän och kamrat, som reste till Hamburg, då jag reste till Västervik. Han hade varit ute med en ångbåt men var avmönstrad och sökte hyra. Han sade, att det var omöjligt att få någon hyra, och att det var fullt av sjöfolk överallt. Han bodde hos en tysk boningsmästare, men där var fullt också där. Vi följde i alla fall med honom hem och fingo tala med tysken. När han fick höra, att vi voro styrmän och hade såväl kistor som säck fulla av kläder, fingo vi komma in. Han skulle försöka klämma ihop oss med resultat, att vi fingo ligga fyra stycken i varje säng. Det var breda sängar med fjäderbolstrar i stället för täcken, vilket vi icke voro vana vid. Vi fingo vara där under förutsättning, att vi betalade i förskott och själva skaffade oss hyra. Glada blevo vi att få tak över huvudet, sedan var det att skaffa hyra, vilket icke var så lätt.
Varje förmiddag gingo vi till shippingofficen, där 1000-tals sjömän voro församlade på torget utanför av alla nationer. Om något fartyg eller ångare skulle mönstra, så fick man hålla sig framme, men man kom i regel aldrig in, ty det var fullt. Detta fortgick i 14 dagar, och varje dag var detsamma. Pengarna togo slut, så jag fick skriva hem till pappa, och han sände mig kr. 50.
En lördagseftermiddag, sedan vi stått utanför shippingofficen i fem timmar utan resultat, fick jag se vår gamle engelska kapten på ”Four Winds”. Jag sa då till mina kamrater, att kapten Bully gick in i slaktarebutiken. Vi voro inte sena att följa efter. Då han kom ut, fick han se mig. Han sa med detsamma: ”Va, va, är du här, och vad vill du?” ”Ha hyra naturligtvis.” ”Gå direkt ombord i mitt fartyg och arbeta alla tre. Jag ligger högt opp i en docka och lastar salt på Calcutta och har samma fartyg som förut.” Vi blevo alla tre glada som spelemän.
På söndagen flyttade vi ombord med våra pinaler och började arbeta på morgonen. Samma styrman var även kvar, och vi blevo välkomnade ombord. Detta bevisar, att vi voro omtyckta förra gången, vi voro ombord. Fartyget hade nämligen gjort en resa till Ostindien, under tiden jag läste styrman. Vi fingo då arbeta med att taga upp ballasten, som bestod av stora gråstenar, och låg mellan bottenstockarna, vilka voro två fot höga. Det var ett jobb för oss, som inte hade gjort ett handtag på 9 månader. Händerna blevo såriga, och vi hade det svårt. Vi hade vår mat ombord och 2 mark om dagen i avlöning. Detta fortgick i 14 dagar, så skulle vi mönstra. Som vanligt fingo vi inte komma in i väntrummet, eftersom vi inte hade betalt några 5 mark till runnaren, utan fingo stanna utanför och titta in genom rutan i dörren. Så plockade kapten ut några män, och så fingo nya komma in i stället. Så plockades det ut några stycken ur den hopen. Detta fortgick till besättningen var fulltalig. Nu kom kapten ihåg oss. Vi voro då 4, eftersom segelmakaren var kommen från England. När kapten fick syn på oss, att vi ej fingo komma in, röt han till dörrvaktmästaren att öppna dörren och låta oss fyra komma in och mönstra först. Allt gick väl i lås.
Dagen efter kom den blandade besättningen ombord, och en stor tågbåt från England bogserade oss till Isle of White i mitten av Engelska kanalen. Där lämnade den oss, sedan all segel voro satta, och vi startade vår 3–månaders resa till Calcutta igen.
Där lågo vi ett par hundra fartyg. Endast två man från varje fartyg fick mönstra av var fjortonde dag. Detta var order från sjömanshuset. I annat fall hade staden översvämmat av lediga sjömän. Då vår tur kom, fingo två man mönstra av. Mina båda kamrater från Oskarshamn blevo även avmönstrade och kommi i ett annat av samma kompanis fartyg, som hette ”Trade Wind”. De kommo till Hull i England, men jag ensam fick stanna. Vi voro då kapten, 2:dre styrman, 1 prentispojke, 1 kollisteward och en gammal grek, som var vaktman.
Varannan lördag fick jag av kapten 2 rupi på hyran. Detta var inte mycket att rumla på. Efter mycket tjatande en lördag sa kaptenen: ”Well, Svensson, du skall bliva avmönstrad om måndag, men jag skall rekommendera dig till kaptenen på en liten skotsk fullriggare, som hette ”Gen Garry”. Denne låg och lastade för Europa, men jag betackade mig och sade, att jag inte ville gå i den gamla arken. Tur var det, för då de kommit ut till sjöss, och innan bogserbåten hade lämnat dem, fingo de en tyfon på sig, så att alla man blevo bärgade av bogserbåten, men de hade förlorat allt. En del av besättningen kom iland på sjukhuset för avslagna ben och bräckta armar och andra skavanker. Allt detta slapp jag undan. Jag tog in på svenska sjömanshemmet och bodde där i 14 dagar. Jag tyckte, det var trevligt att känna sig fri och vara människa några dagar. Utsikt att få hyra ut igen var inte stor.
Jag träffade flera oskarshamnare där nere. En del skötte sig sämre än svin, söp och svirade, nakna och utblottade på allt. Däremot var det flera hyggliga pojkar, varibland jag var en. Då jag fått min avlöning vid avmönstringen, sände jag hem det mesta till pappa, som jag var skyldig pengar, sedan jag läste i Västervik.
En dag fick jag ett brev, att jag skulle infinna mig ombord på fyrmastade barken ”Jutepolis”, som låg nere vid Garden Rich och lastade linfrön på Amsterdam. Det var ett skepp på 5500 ton d.w., som legat i Calcutta i 18 månader och väntat på last. Det var dess första resa. Hon hade endast seglat från Amerika till Chittogång med last av fotogen och såg ut som ett gammalt skrov. Där var mycket att göra på den hemresan med att banka rost och måla. Då jag fått brevet, tog jag en droska och for ned till fartyget. Vem får jag se, om inte vår gamle båtsman, som fått chansen att bliva båsen där. Då hade han tänkt på mig, vilket ju var mycket snällt av honom. Jag blev föreställd för styrman och antagen samt mönstrad några dagar senare. Vem som var glad, det var jag att få komma ifrån detta suphål och denna outhärdliga hetta. Jag var mager som en skrika men för övrigt frisk som en nötkärna.
I detta fartyg hade jag det mycket bra. När det var dåligt och regnigt väder fick jag arbeta i en hytt med att måla namn på livbojarna och på pytsarna och för övrigt allehanda sådant småjobb. Jag hade stormasten att efterse under hela resan. Maten ombord var precis lika med andra engelska fartyg, endast med den skillnaden, att då vi rundade Cape of Good Hope i det kalla vädret, fingo vi en tallrik havregrynsgröt till frukost. Detta varade i 14 dagar, sedan gick det sin gamla trall igen. Kapten, vars namn var John Low, var en mycket fin man och religiös. Varje afton hade han bön i salongen mellan kl. 7 och 8. Han fordrade inte, att någon skulle komma, utan det var fullt frivilligt. Då jag stod till rors, talade han mycket med mig om Sverige och allt möjligt, som intresserade honom att veta. Alltnog efter ungefär 4 månaders resa med stiltje och storm och variabelt väder i varmt och kallt, kommo vi upp i Engelska kanalen och fingo landkänning samt lots ombord för Amsterdam, i vilken hamn vi ankrade. Vi blevo uppsagda från vår hyra med order att infinna oss å Shippingofficen för avmönstring. Tre dagar efter sedan ankaret gått i botten, komma alla möjliga runnare och ***** ombord, skräddare, skomakare, boningsmätare, och lockade folket iland. De hade luntor med sprit med sig, som de bjödo på. Mig var det ingen, som lockade iland, utan jag stannade ombord för natten. Jag var den enda av 24 matroser, som inte föll för frestelsen. Det första de gjorde, när de kommo iland var att komma till en boningsmätare och få några glas, så att de blevo upprymda. Sedan iväg till skräddaren för att bliva uppsnyggade från topp till tå med en kostym kläder, stärkelseskjorta, slips, hatt och skor och fickur. Allt detta togs på kredit till avmönstringsdagen. Även glädjeflickorna fingo vara med.
Avönstringsdagen kom, och man fick gå in för att få sin avbetalning, en och en i sänder. Utkommen därifrån stod hela långa gången full av dessa människor av båda könen, som passade på och skulle ha betalt, så när de kommo ut på gatan, voro de i regel läns på pengar. Så var det att börja om på nytt och pantsätta den ena klädespersedeln efter den andra och så krypa i den gamla lumpen igen för att ta en ny hyra. Så förflöto en stor del sjömäns liv. De seglade endast för boningsmätaren och dåliga kvinnor utan att få ett enda öre kvar. Så länge slantarna räcka, så leva de livet glatt. På denna grund är det som så många, sjömän aldrig kunna ta sig hem igen, när de väl kommit ut på villan.
Jag var inne och fick min avlöning. Kapten skakade hand med mig, och jag gick ogenerat genom korridoren. Alla tittade på mig, men ingen kände igen mig. Den enda som antastade mig var båtsman, som stod utanför och fordrade två gulden, för att han, som han sade, tagit mina saker iland. Då jag nekade betala honom, blev han ganska högljudd. Då tröstade jag honom med, att jag fortfarande hade mina saker ombord och skulle ta dem direkt ombord i båten, som går till Oslo. Han skulle få hjälpa mig, då tiden var inne. Han bad om ursäkt och medgav, att han tagit fel etc. Jag bodde själv på Skandinaviska Sjömanshemmet, där det var mycket hyggligt. Sedan följde jag och en annan sjöman/skåning/med den norska båten till dåvarande Kristiania, där vi fingo vänta på Södra Sverige bolagets ångare ”Drottning Sofia”, som följde hela kusten upp till Stockholm. Det tog ju flera dagar i anspråk, men vi hade gott om tid. I Hälsingborg blevo vi efterseglade, på grund av att barkskeppet ”Margareta” från Oskarshamn låg där, och vi voro ombord och hälsade på Pelle på låda. När båten var utanför hamnpiren, stodo vi kvar, men här vilade inga ledsamheter. Vi gingo upp till järnvägsstationen och följde med tåget till Landskrona, så att när ”Drottning Sofia” lade till vid kajen, stodo vi där och togo emot den. Skåningen stannade där, och jag blev ensam på min resa till Oskarshamn, dit vi anlände efter fyra dagar.
Min gamle kamrat Johan, som jag skildes från i Calcutta, var då hemma och gick och spankulerade och hade roligt med flickorna. I Amsterdam fick jag ett brev från min fästmö, att hon hade fått biljett till Amerika från en kusin. Detta gjorde, att jag inte hade någon brådska hem. Hon ångrade sig emellertid, när jag kom hem, och lät en syster till sig resa istället, och så var den sorgen stillad.
Jag stannade hemma i 14 dagar, så fick jag min första styrmanshyra på skonerten ”Wasa” från Figeholm med Kapten Jeppson från Skillinge. Detta var sista hälften av november år 1894.
I Östersjön hade vi variabla vindar, men då vi kommo ut i Nordsjön, fingo vi en riktig N.O. novemberstorm på oss, som höll på att bryta ner fartyget. ”Wasa” var ju ett tämligen nytt fartyg men dåligt byggt. Vi lågo i stormen alldeles redlösa. Vi kunde inte länsa utan fick hiva henne till emot sjö och vind utan en enda segeltrasa på. Vi hade revat storseglet tre gånger, de nya revsejsingarna sletos upp som ulltråd. Inget annat var att göra än att hala ned och göra fast detsamma, men allting har ju sin övergång, och vi kommo lyckligt in till Middelsborough och lossade vår propslast. Denna storm hade krävt många offer, och många fartyg gingo bort i densamma. Ett systerfartyg till ”Wasa”, skonerten ”Wiola” fick fockmasten bräckt, så den fick en ny mast i South Shields. Vi fingo inga nämnvärda skador.
Sedan vi lossat lasten, bogserades vi till Shields och in i torrdocka för att få litet plåt i botten och driva henne. Vi lågo där ganska länge och blevo färdiga med vår kollast på själva julaftonskvällen ganska sent, innan vi fingo spola av det värsta av kolsmörjan. Annandag jul voro vi uppbjudna till Skandinaviska kyrkan för att fira julen där. Vi blevo trakterade med kaffe och kakor samt äpplen och annan frukt. Vi fingo också var sin julklapp. Jag fick en lång yllehalsduk, som jag hade mycken nytta av under hela min seglationstid. Den följde mig ända tills jag slutade till sjöss och långt därefter, tills morsan gav bort den till någon fattig stackare, som behövde den bättre än jag.
Vi avgingo från Shields någon dag i början på januari och passerade kanalen med variabla vindar. En västlig storm fingo vi på oss i spanska sjön, så den läckte som ett rassel. Vi fingo pumpa och hålla läns varje vakt. Sedan blev det bättre väder, och ”Wasa” tätnade. Sedan kommi vi in i N.O. passaden och fingo länsa för glatta livet. Vinden var frisk och alldeles akterlig, så vi kunde icke ha storseglet på utan endast råseglen.
En natt drog vinden sig ett par streck in på babords låring, så att vi skulle sätta storseglet kl. 8 på morgonen vid vaktombytet. Kaptenen tog rodret, och vi höllo just som bäst på att få seglet halvvägs upp, då fartyget tog en svår överhalning, gaffeln slog ut med ett kraftigt slag mot bardunerna, med påföljd att storstången brast av just över esselhuvudet och lade sig över brassorna. Kaptenen blev stum men sade inte ett ord, utan storseglet sattes fullständigt. Jag fick tag i en tågände och sprang till väders och slog ett par halvslag om stångfoten. Sedan slackade vi på brassorna, så att stången om i däck utan något annan skada. Hade vi inte fått lågänden om den, så kunde den ha störtat i däck och gått igenom detsamma. N.O. mojnade av, och vi kommo närmare linjen med sitt stiltjebälte. Då togo vi och saxade stången, som blev sex fot kortare. Den riggades upp igen, och vi fingo använda röjelstång till gaffeltoppsegel i stället för det ordinarie, som blev för stort. Detta bevisar, att en sjöman inte får stå handfallen i dylika situationer utan göra sitt bästa med de små resurser, som stå till buds.
Efter många fina och varma dagar kommo vi fram till Pernambuco och förtöjde på samma sätt, som när jag var där med skonerten ”Dockan”. Vi lossade vår kollast i pråmar. Detta gick mycket långsamt, då vi inte fingo någon hjälp från land utan själva både fingo ösa och hiva upp lasten. Det var stark hetta, men allting går ju.
Några dagar, innan vi kommo in i hamnen, gick jag till väders för att inspektera riggen och fann då, att fockmasten var rutten upp vid roten, så att esselhuvudet låg på ena sidan. Eftersom vi hade en lång och smäcker kätting ombord, togo vi upp den och surrade tillsammans roten och stångfoten och kilade det mycket hårt. Detta seglade vi med hela tiden, tills vi lade upp fartyget i Figeholm.
I England hade vi utrustat och provianterat fartyget för två år, men på grund av omtalade missöden med masten kunde vi ej fullfölja våra resor. Ingen proviant fick säljas eller tagas iland. Det vi hade ombord, överläto vi till en norsk brigg, som skulle gå på kusten. Vi riggade upp en göling från vår storrigg till briggens rigg, och på så sätt halades den ena fläsk och köttunnan efter den andra ombord i briggen. Detta gjordes i smyg om nätterna, så att icke tullen skulle få nys om någonting. Affären gjorde sedan kaptenerna upp iland.
Vi voro därför befraktade med bomullsfrö till Hull och lastade in detsamma från läktare. Lasten låg i säckar, men den var så lätt, att vi fingo låna ett stort fat, fyllt med sand, från land och rullade i rummet på lasten lag för lag för att få den tryckt tillsammans. Detta var ett styvt arbete, då vi själva fingo göra allt utan hjälp från land, men allting går ju. Vi blevo så klara att anträda vår hemresa, vilken avlöpte, utan att något anmärkningsvärt hände. Vi hade fint väder i sjön och sommar i land.
Sedan vi lossat vår last, lastade vi kol till Åhus. Den resan var även fin.
Efter lossning av kollasten intogo vi 20 ton barlast och avseglade till Hudiksvall, där vi lastade props till West Hartlepool. Då vi kommo utanför Skillinge, fingo vi hiva till, och kapten gick iland för att hämta sin fru, som skulle följa med den resan. Det var inget nöje varken för henne själv eller för kapten, för hon led av sjösjuka, så vi sågo henne ej på däck, även om vädret var aldrig så fint. Vi framkommo till Hartlepool, lossade propsen och lastade kol till Landskrona. Efter lossningen av kolen intogo vi barlast och seglade hem till Figeholm, där vi blevo avmönstrade. ”Wasa” skulle reparera sina skador.
Kapten Jeppson gick även iland. Han ville icke ut på långtur mera utan fick sig ett annat fartyg, som endast seglade på England.
Jag kom hem och klappade om min fästmö, och så förlovade vi oss. Då skulle jag ha rest till Västervik för att taga min kaptensexamen, men tiden var så lång framskriden på hösten, att jag övergav det och gick ut som styrman med skonertskeppet ”Emil”, kapten Johansson. Fartyget var gammalt och dåligt, inköpt från Danmark av Trävarubolaget Petre & Co., men det var en god seglare.
Då vi lågo i Hartlepool och lastade kol, blev riggen så slak, att den hängde i stora bukter, och vi måste sätta om den, innan vi vågade gå till sjöss. Likadant var det då vi lossade kollasten. Fartyget blev sedan under vintern förbyggt och så gott som nytt.
Vi lastade props i Oskarshamn och gingo till West Hartlepool. Detta var ju en höstresa med dåligt väder och storm, men inget särskilt hände. Vi lastade kol och gingo till Ystad. Sedan seglade vi hem till Oskarshamn och lade upp och firade jul och nyår.
I januari reste jag till Västervik och läste på ångbåtsbefälhavareexamen och examinerades i Stockholm i mitten av mars månad. Då reste jag hem och fick styrmanshyra på skonerten ”Henriette”, kapten J. Todhe. Detta var ett av Wijkströms många fartyg, men ägdes då av kaptenen själv.
Vi lastade props till en liten plats i Belgien, som hette Terneusen. Sedan gingo vi i barlast till Skottland och lastade kol till Åhus och sedan i barlast upp till Sundsvall, där vi lastade lådbräder åter till Terneusen. I Skottland lastade vi sedan kol till Trälleborg, varefter vi seglade hem för uppläggning och avmönstring.
Sedan vi mönstrat av slutade kapten en last props till England och kol hem till Trälleborg, där den drev iland i Kämpingebukten och blev vrak, men det slapp jag vara med om. Jag mönstrade i stället ombord i en liten skonare, som hette ”Luther”, kapten Larsson. Jag var bara hemma ett par dagar och sedan ut på en stormig höstresa igen. Vi hade lastat props i Oskarshamn till en liten plats i Skottland, som hette Kennetpans, en liten torrhamn i Firth of Forth. Överresan till Skottland gick bra och hemresan också för den delen, men det var en svår och ruskig resa. Vi lågo utanför Norge i en svår NO: storm, som varade flera dagar. För att få någon vila turade kapten och jag om att ligga på durken i kajutan, iklädda oljekläder, med endast en kudde under huvudet. Våra kläder hade vi icke av oss under hela resan. Då vi kommo fram till Åhus, voro vi alldeles utpumpade. ”Luther” var ett litet gott fartyg, i annat fall hade vi icke varit till nu, ty det var mera under än över vattnet många gånger, då brotten kommo och fyllde det.
Efter lossning i Åhus avseglade vi själva julafton på e.m. till Oskarshamn. Utkomna utanför hamnen fingo vi en snöstorm på oss, men vi åto vår fisk och gröt på kvällen under alla krumbukter för att följa fartygets alla rörelser. På natten mojnade det något och klarnade. Vi anlände till Oskarshamn nyårsdagen 1896 och lade upp fartyget för vintern.
På våren lastade fartyget sparrar till Köpenhamn, men olyckligtvis kantrade det utanför Trälleborg, och fartyget såväl som alla man gingo bort. Det var synd på ett sådant litet gott fartyg och den goda sjömannen Kapten Axel Larsson, som nygift slutade sin bana. Så outgrundliga äro ödets vägar.
Den 2 februari 1896 gifte jag mig med min enda och gamla kärlek. Vi hyrde två små rum och en del i kök för kr. 6:– per månad. Möbler och annat bohag togs delvis på skuld, ty vi hade inte någon förmögenhet någon av oss, men vi litade på framtiden, så våra anspråk voro ej så stora.
På våren mönstrade jag som styrman ombord i barkskeppet ”M Roosval”, även detta ett av Wijkströmska segelflottan, nu tillhörigt skeppsredare C.J. Löfgren m.fl. Kapten C.W. Nilsson, som förde fartyget, var även redare. ”M Roosval” var ett starkt fartyg, som kunde pressas med segel utan att bliva sjösjuk. Hon var även en god seglare, som gärna ville hålla sig i täten bland våra nordsjöseglare. Hon lastade även ganska bra till sin storlek.
Vi avgingo från Oskarshamn den 1 april med last av props till Skottland och lastade kol till Gräsö mitt för Öregrund. Vi hade en ganska snabb resa både fram och tillbaka. På Gräsö gick det ganska sakta att lossa, emedan inga vana arbetare stod till att få utan några bonddrängar, som körde bort lasten. Jag fick min fru till mig dit upp och kapten tvenne döttrar, så det var high life. Efter lossningen seglade vi i barlast upp till Sundsvalls distrikt till ett sågverk, som hette Karlsvik, och där lastade vi plank och battens till Leith i Skottland. Då vi voro lastade, fick min fru resa hem, men kaptenens döttrar voro med den resan. Då tänkte jag i mitt stilla sinne, jag blir väl befälhavare även jag en gång och får trampa eget däck och bestämma vem som får följa med på resan. Förhållandet var det, att min fru och kaptens döttrar voro barndomsvänner.
Resan gick fint. Det var ju mitt på sommaren, och efter lossning av trälasten lastade vi kol till Trälleborg. Vid framkomsten dit, reste kapten hem med sina döttrar och stannade hemma, tills vi voro loss och intagit barlast samt voro färdiga att avsegla till Sundsvall igen för lastning av trävaror till Leith. Den resan gick även bra, fastän vi i Nordsjön utanför Norges kust råkade ut för en svår höststorm, som blåste sönder en del segel för oss och bräckte sönder stolen till styrbordslantärnan. Dagen efter, sedan stormen bedarrat, utkom en lotsbåt och prejade oss, om vi skulle gå in i nödhamn på Norge. Han sade, att det var så många fartyg som kommit in, däribland briggen ”Maria”, kapten Sjöstrand från Oskarshamn, som vi varit tillsammans med i Leith och Trälleborg resan före. Kapten frågade såväl mig som 2:dre styrman, vad vi tyckte, men då vi inga skador hade, som inverkade på fartygets sjövärdighet, avböjde vi. På natten fingo vi vinden nordlig, satte segel, och två dagar därefter voro vi i Leith och halvloss med vår last, då de andra fartygen kommo. Vi lastade kol i Leith till Åhus och avgingo sedan i barlast till Oskarshamn, där vi lade upp ”M Roosval” för vintern.
I november månad 1896 köpte ett rederi i Oskarshamn en gammal f.d. engelsk skonare, som var kondemnerad, drev upp densamma och gjorde en del reparationer på den. Så skulle jag på rekommendation av kapten Nilsson på ”M Roosval” bli befälhavare å densamma, vilket jag antog. Man var ung och dum och dristig att taga ett så gammalt och dåligt fartyg över Nordsjön den tiden på året, men det gick. Fartyget hette ”Elisabeth”. Vi lastade props i Oskarshamn till Methil i Skottland. Vi avgingo från Oskarshamn den 15 december med nordlig frisk vind och kommo ut i Nordsjön, då vi fingo snöstorm och motvind. Fartyget började läcka, så vi fingo stå i pumparna natt och dag. Julafton firade vi under full snöstorm i Nordsjön. Gröt och fisk blev som det kunde under ovanstående omständigheter. Nyårshelgen firades likadant med storm och snöbyar. Fartyget öppnade sig både för och akter och läckte som ett såll. För att kunna hålla det någorlunda läns, kunde vi endast segla på en bog. Lade vi henne över till andra bogen, kunde vi ej hålla henne läns. Detta gjorde, att vi drevo upp nordvart och hamnade Pentland firth, varom Oskarshamns Tidningen skrev följande:
” I storm på Nordsjön.
Här hemmahörande skonerten ”Elisabeth”, kapten C.O. Svensson, vilken var stadd på resa från Oskarshamn till Methil med last av props, grundstötte, som vi förut nämnt, vid Burrwick Bay å en av Orkneyöarna. Angående förloppet härvid ha vi av den i går hitkomne befälhavaren erhållit följande upplysningar, som utgöra en målande illustration till de mödor, vilka havets käcke söner ha att utstå under sin kamp för det dagliga brödet.
Tisdagen den 15 december lämnade fartyget Oskarshamn i fullt sjödugligt skick och väl utrustat för den förestående resan. I Nordsjön möttes ”Elisabeth” av en svår sydvästlig orkan med hög sjö, i vilken fartyget arbetade hårt. Då pumparna den 29 dec. pejlades, visade det sig att skutan läckte 2 1/2 tum i timmen. Man befann sig då på lat. N. 58° 3’ 4’’, long. O. 3° 22’ 8’’ och skonaren seglade för sviktat storsegel..
Samtidigt observerades att skutan läckte mycket mera, då hon låg för babords än styrbords halsar. Resan fortsatte med oupphörlig pumpning av vakten på däck. Den 3 januari, då fartyget befann sig Lat. N. 58° 29’ 3’’ Long. 2° 46’ 8’’ ökade stormen ännu mera. Genom arbete med bärgandet av segel hade man ej under vakten hunnit hålla fartyget läns, varför, då man vid 12-tiden på dagen pejlade pumpen, det visade sig, att skutan hade 22 tum vatten i rummet. En timme därefter hade vattnet stigit till 26 tum, varefter båda pumparna sattes igång och hela besättningen vid dessa.
Genom ständiga pejlingar under samtidig pumpning observerades det att fartyget läckte mera, än vad som kunde hinnas pumpas. Då man, som förut nämnts, märkt att skutan läckte mindre, då hon låg på styrbords halsar, vände man vid 13–tiden på e.m. sydostvart hän, varefter pumpningen fortsatte av alla man. Under eftermiddagen fick man en och annan slingerläns/när det inuti skutan befintliga vattnet av fartygets slingringar spolas upp mot lastrummets sidor och mellan lasten, så att pumparna icke komma åt detsamma/.
Måndagen den 4 vändes västvart för babords halsar men kunde vakten då knappast hålla skutan läns. På tisdagen rådde full sydlig storm och den höga sjön slog oupphörligt över fartyget. Man måste nu vända ostvart, då skutan ånyo blev läns. En del av styrbords brädgång blev sönderslagen och bortspolad. Samtidigt märktes, att däcket akter om storrummet givit sig. På onsdagen rådde samma hårda väder. Skutan, som nu drev fram över de upprörda vågorna för stagfocken och det dubbelrevade storseglet, gjorde svåra överhalningar och överspolades oupphörligt av sjön.
Vid 10–tiden på aftonen pejlades i nordnordväst ett vitt lyse, som man antog var en topplantärna. Strax därpå syntes även en blänkfyr i väst till syd. Man vände nu ostvart och samtidigt visade sig vid pejling att vattnet stigit i rummet till 3 fot. Hela natten arbetade besättningen vid pumparna, oupphörligt överspolade av den överbrytande sjön. På morgonen sågs land på lä bog. Skutan vändes nu runt bidevind sydvästvart och satte segel till för att klara land.
Till följd av manövreringen med fartyget hade man ej hunnit hålla detta läns. Vid pejlingen visade det sig, att vattnet stigit till omkring 4 fot. Kaptenen lät signalera efter hjälp, men ingen sådan blev synlig. Vid 12-tiden på dagen pejlandes Bentlands Carries i väst syd väst på en distans till 2 minuter. Vattnet i rummet hade nu stigit till 5 fot.
Torsdagen den 7 pejlades sju fots vatten i rummet. Nödsignal sattes, men intet fartyg kom inom synhåll. Då fartyget ej längre lydde roder och var så gott som redlöst, hölls skeppsråd och beslöts att man skulle söka få fartyget i land i viken Vurrwick Bay. Det lyckades emellertid ej att ligga över udden som skyddade inloppet till viken, utan törnade skutan med lä bog på en klippa. Man befann sig nu så nära land, att man kunde höra huru folket på stranden ropade till den uttröttade besättningen att ej gå i båten, enär denna skulle sönderslås i den höga sjön. Då udden likväl gav en smula lä, beslöt kaptenen att gå i båten. Detta skedde och en ny störtsjö slungade densamma så nära stranden att de kunde hoppa i vattnet och vada iland. Sedan skutan törnat vände den på sig och kom flott från grundet samt drev redlöst ut till sjöss.
Från land bidrog man även till de skeppsbrutnas räddning genom att kasta till de i båten varande en lina, som några fingo fatt i och vilka med densammas tillhjälp praktiserade sig i land.
När besättningen övergav skutan var stagfocken sönderblåst och storseglet började spricka sönder. Gallionsbilden och ett stycke av stäven hade även bortspolats, varjämte brädgången om styrbord var illa ramponerad.
I Burrnick omhuldades de nödställda sjömännen, vilka från fartyget ej lyckats rädda mer än dettas papper, på allt möjligt sätt. De transporterades därifrån till Thurso och vidare till Leith.
Där mönstrade hela besättningen, undantagandes kapten Svensson och en man, på engelska fartyg. Styrman G. Hallström, bördig från Åland, erhöll anställning som tredje styrman på en Göteborgsångare, som stod i begrepp att begiva sig till Genua. Kapten Svensson och den besättningskarl, som ej tagit hyra, hemförskaffades hit genom svenska konsulatets försorg och anlände hit sistlidna gårdag.
Angående den lämnade skutans öde har man försport, att hon sedermera omhändertagits av manskap från Swona, som ankrade henne med ett ankare och 80 famnar kätting, vilken dock sprang av, då fartyget vidare drev västvart.
I går ingick till rederiet härstädes ett telegram förkunnande att ”Elisabeth” skulle blivit bärgad till Stromness å Orkneyöarna”.
Skonerten Elisabeths öde.
Från Lloydsagenten Robertson i Kirkwall på Orkneyöarna telegraferades till rederiet härstädes: Elisabeth komplett vrak, avmastad, däcket sönderbrutet, kölen bräckt.
Till kapten C.O. Svensson, befälhavare på den hemmahörande skonerten ”Elisabeth”, som i början av denna månad strandade vid Orkneyöarna, har förmannen vid Brough signalstation å St. Margarets Hope, Orkney, ingått ett meddelande, ur vilket vi i översättning återgiva följande: ”Den 15:de / dagen efter det ni seglat från leith/ bärgades ert fartyg 35 mil / engelska/ nordost om Cape Wrath av lotsångaren ”Polstjärnan”. Jag talade med andre styrmannen å ”Polstjärnan” följande dag, och han berättade mig, att skutan var full av vatten, så att endast brädgången var över vattnet. Stormasten hade gått över bord och hängde ut över fartygets sida. i den händelse jag skulle tillfrågas angående förhållandet, kan jag vitsorda det faktum, att skutan var full av vatten, då ni lämnade henne”. Signalförmannen, vars namn är Thomas Budge, hade nämligen från land iakttagit den utmattade besättningens ”struggle for life” innan den lämnade det vattenfyllda fartyget.
Till huvudredaren för fartyget har från svensk-norska konsulatet för Scottland ingått följande på underrättelser från de förenade rikenas v. konsul i Wick grundade skrivelse:
”Jag har blivit underrättad om att Elisabeth är vattenfylld och att endast en del av däcket är över vattnet. Akterskeppet är översvämmat, vadan inga kläder eller andra saker kunna upphämtas. Tillfölje av de underrättelser jag emottagit fruktar jag, att även om kläderna kunde hämtas upp, de skulle vara så förstörda, att de voro värdelösa. Om någon förändring i fartygets läge skulle inträffa, så att kläderna skulle kunna hämtas upp, blir jag underrättad därom av vederbörande.
En i Oskarshamns–Posten synlig uppgift, att fartyget skulle anträffats i gott tillstånd, är sålunda icke med sanningen överensstämmande.”
Ingenting av vår utrustning och kläder kunde medtagas, då vi måste skynda i båten. Jag själv kom iland i ett par träskor, för mina sjöstövlar hade blivit fulla med vatten. För övrigt voro vi genomvåta allesammans in på bara kroppen, och kallt var det, men det var ingen som tänkte på, då det var fråga om att bärga livhanken.
Jag glömmer aldrig, hur kusligt det var, då vi hade tänt på en eld på däckslasten av tjärdrev för att fästa uppmärksamheten från land på oss. Ingen såg oss, ty vi voro alldeles under de rätt i havet nedstupade klipporna. Detta var på morgonen vid 4–tiden. Vi lågo för stormseglen, men för att komma klara från land måste vi sätta mer segel, och som vi hade tidvattnet på lä bog, så lyckades vi komma litet längre ut från land. När det blåser hårt, blir det på havet en sorts regndisa, så vi kunde inte se långt.
Vid middagstiden fick jag se tvenne fyrtorn föröver, vilka jag trodde vara Pentland. Jag sade då till besättningen, att vi hade utsikt till livbärgning, såvida vi hunno, innan mörkret föll på. Jag höll då ner mot fyrtornen, men då signalerades fara, styrde så litet mera styrbord. Där var en signalstation, som upprepade samma signaler. Vi voro då inne i Pentland Firth, som är ganska smalt. Jag ämnade då försöka komma in i en vik om styrbord, men det hårda tidvattnet törnade om och satte oss ner på ett undervattensskär, där vi törnade. Livbåten var klargjord och sattes i det upprörda havet. Det gick utan missöde. På de höga bergen stodo en massa människor, mest kvinnor och barn, vilka skreko: ”Gå ej i båten!” Detta kunde vi dock ej uppfatta. De ansågo, att det var omöjligt att landa. Håret stod rätt ut från huvudet på dem, men de kunde ju inte göra något för oss. Vi styrde båten in mot landet, där sjön blev mindre. Vi blevo av männen på land/som stodo med livbälten och linor färdiga att hjälpa till/anvisade en liten sluttning emellan bergen, där vi kunde landa. Första gången vi försökte, tog backsuget från land ut oss igen, men så fingo vi en lina ombord från land, så nästa gång vi togo botten, höll folket från land fast. Vi alla jumpade i sjön och fick båten upp på land, vilket var det enda vi fingo bärgat från ”Elisabeth”. Jag var mycket väl utrustad med kläder t.o.m. 6 st. nya stärkskjortor, som min fru sytt och givit mig till julklapp. Allt skulle med, för jag var ju kapten, och allt förlorades. Strax efter det kommit iland, tog ”Elisabeth” en överhalning och kom flott och drev ut i Atlanten.
Människorna på stranden kommo omkring oss och kvinnorna, som alla voro fiskare– eller bondhustrur togo oss i famn och kramade oss och tyckte det gjorde detsamma med det gamla fartyget, vara vi fingo livet bärgat. De voro alla mycket religiösa av sig. Jag och besättningen inkvarterades i en bondgård och blevo mycket väl mottagna. Vi fingo torra kläder och allt vad vi behövde. Dessa människor, William Allan, S:t Margarets Hope, Orkney, korresponderade jag med i många år efteråt.
Det var i alla fall med saknad, vi stodo hela besättningen, uppe på höjden och sågo vårt gamla och i marvatten sjunkande fartyg driva ut genom Pentland Firth med en rasande fart. Tidvattnet löper där med en hastighet av 8 till 9 knop. Mörkret föll på, och han försvann.
Morgonen därpå kl. 10 avgick postbåten till Wick. Den fingo vi följa med. Den gick endast två gången i veckan, så det var ju tur för oss. Efter några timmars resa voro vi framme, och den skandinaviska konsuln skulle taga hand om oss. Vi hade länge att göra, innan vi fingo tag på konsulatet. Jag i täten med ett par spruckna träskor på fötterna och för övrigt dåligt klädd samt mina sju besättningsmän efter mig, alla lika dåligt klädda, strövade gata upp och gata ner. Ingen visste, var konsulatet fanns. vi fingo en hel skara nyfikna människor efter oss. De trodde väl, att vi voro sjörövare, ty sådan sågo vi ut. Äntligen fram på e.m. kommo vi till en handelsbod, där konsuln skulle finnas. Han var emellertid icke hemma, utan ett bodbiträde skulle visa oss till ett ställe, där vi kunde få logi för natten.
Vi kommo in i ett stort kök, där en tekittel stod på spisen och kokade. Vi slogo oss ned och väntade hungriga som vargar, men ingen kom. Vi sutto där i tre timmar men utan resultat. Då letade jag mig ner till handelsboden igen och sade, att vi inte hade sett till någon människa på hela tiden, men då blev det fart på handelsmannen. Jag och min besättning fingo gå med honom till ett annat ställe, där vi blevo mottagna. Fram kom mat och té så vi åto oss väl mätta. Vi lågo där över natten. Kl. 6 på morgonen gick tåget till Leith. Som kost fingo vi med oss två smörgåsar var. Då visste vi inte, hur lång tid resan skulle ta.
Vi blevo inlåsta i en kupé med dörr på sidan, en utav de gamla vagnarna, där fingo vi sitta till kl. 10 på kvällen utan såväl mat som vatten. Det var ett godståg, vi voro med. Vid stationerna kom det folk och ”glodde” på oss, som om vi varit underdjur, men något att äta eller dricka fingo vi ej. Styrman hade en sydväst. Den vände vi ut och in och gjorde våra behov uti. Så behandlas en vinddriven sjöman.
Äntligen kommo vi fram till Edinborough och spatserade sedan ner till Leith. Kl. 12 knackade vi på sjömanshemmets järnport. Kapten Christi kom ut och frågade, vem vi voro. Jag sade, att vi voro skeppsbrutna sjömän, och frågade, om vi fingo komma in. Kapten Christi, som jag kände förut, då jag bott på hemmet som sjöman, sade naturligtvis, att för eder är hemmet gjort. Han slog upp portarna och välkomnade oss. Betjäningen lagade mat åt oss i en väldig fart. Jag skall tala om, att det smakade med mat, då man fastat nära ett helt dygn. Kapten Christi frågade mig, varför jag ej underrättat honom, att vi voro på väg, så skulle han haft bud vid stationen att taga vara på vårt bagage. Jag sade, att jag hade inga pengar att telegrafera för, och något bagage hade vi ej mera än det, vi hade på oss, och dåligt var det.
Vi blevo här riktigt hjärtligt mottagna, och nästa dag tog kapten Christi oss med till konsuln, där vi fingo de nödvändigaste kläder, så vi kunde skyla och visa oss på gatorna utan att bliva begapade av nyfikna. På hemmet bodde vi fint. Styrman och jag hade var sitt rum, och besättningen låg två i varje rum. Bespisningen var utmärkt, så vi hade intet att klaga på
Några dagar därefter avlade vi inför Skandinaviska konsulatet sjöförklaring och avmönstrade besättningen. Alla fingo hyror i Leith och mönstrade i andra fartyg. Det var bara kocken och jag, som följde med till Svenska Lloyds båtar från Granton till Göteborg och vidare med tåg hem till Oskarshamn, utarmad på allt, då jag inte hade något försäkrat. Jag levde dock över vintern på mitt glada humör och min trofasta hustrus hjälp. Hon sydde åt andra och tjänade delvis till maten. Våra föräldrar och syskon på båda hållen voro även mycket snälla vid oss. När de bakade bröd, så fingo vi också en kaka. Jag lånade 200:– kr. Av min svåger Nilsson till att rigga upp mig på. Min fru och jag voro uppe hos ***** M. Wulf en dag och handlade tyger till en ny kostym m.m., som var av nöden. Det måste jag säga till *****s favör, att han var billig den gången på grund av min belägenhet, men så hade min fru också handlat hos honom i många år. Som sömmerska gjorde hon rätt stora affärer.
Vintern gick och drivan smälte, och det blev sol och vår. Ett kotteri i staden med skeppsmäklare Carl Dam i spetsen köpte en liten skonare från Marstal i Danmark, som hette ”Cristoffer”. Jag var i början av april månad nere i Marstal och hämtade den. Hela sommaren seglade jag på Östersjön med trävaror, och det gick bra.
På hösten blev jag anmodad taga befälhavareskapet på ett barkskepp, som hette ”Moya”, vilket av besättningen övergivits i sjunkande tillstånd i Nordsjön under befäl av kapten Carl Isaksson och inbärgats till Norge, samtidigt som jag förlorade ”Elisabeth”. ”Moya” ägdes av grosshandlare Uddenberg, vilken hade gott om pengar. Han tog hem fartyget till Oskarshamn, förbyggde detsamma vid Torénska varvet uppikring, men botten var den gamla och var ganska dålig, vilket visade sig i det att hon läckte mycket.
Vi lastade plank för Uddenberg till Antwerpen. Utresan gick bra, men vi hade att göra med att hålla henne läns. Från Antwerpen lastade vi järn till Gunnebo. Besättningen, som var utledsen på detta evinnerliga pumpande, gick upp till konsuln och nekade att gå med hem med skutan. Jag blev då ålagd av konsuln att insätta en vindmölla och att mönstra 2 man extra till hjälp att pumpa. Jag kom över en gammal vindmölla och mönstrade 2 man, så vi voro 11 man ombord. Vi skulle ha varit 12, men en rymde på natten, innan vi gingo till sjöss. Efter intagen last avseglade vi från Antwerpen. I Nordsjön hade vi fint väder med S.O. vind, men uppkommna i Skagerack fingo vi en N.O. snöstorm, som rev sönder en del segel för oss. Fartyget läckte, så vi kunde knappast hålla henne läns. Jag bestämde mig för att gå in till Norge. Vi fingo lots ombord och inkommo till en plats, som heter Ny–Hellesund, utanför Kristiansand. Där fingo vi seglen reparerade. Vi lågo i Nyhellesund några dagar, tills vädret blev bättre.
En vacker dag hivade vi upp, seglade ner mot skagen och in i Kattegatt. Vi fingo en S.O. storm med snöbyar, som återigen ramponerade våra segel, och kunde vi dåligt hålla fartyget läns, varför beslöts att gå in till Vinga och söka nödhamn. Vi ankrade upp i Rivö fjord, reparerade segel och pumpade fartyget läns.
Måndagen den 13 december klarnade det upp. Vinden blev nordlig. Vi satte lotsflaggan, lotsen kom ombord, och vi seglade ut. Väl utkomna i Kattegatt kom vinden S.S.O. med storm och snöyra. Låg för små segel och kryssade, drev nordvart, lodade var 1/2–timma men kom ej till något resultat, vart stormen och strömmen hade satt oss.
Sjöförklaringen, enligt klipp ur Oskarshamns-Tidningen, följer:
”Sjöförklaring avgavs den 23 dennes inför Göteborgs rådhusrätt av kapten C.O Svensson, förande här hemmahörande skeppet ”Moya”, som på resa från Antwerpen till Gunnebo med last av 454 ton järntråd strandat och gått under. trots sitt enkla och fackmässiga språk utgör aktstycket ett talande vittnesbörd och de mödor och försakelser våra sjöbussar ha att utstå, när storm och mörker falla på. Det hette sålunda:
”Torsdagen den 25 november lämnade ”Moya” Vlissingens redd efter att ha legat där för tjocka och motvind i tre dagar. Nordsjön passerades under varierande vindar utan att något anmärkningsvärt till natten mellan den 28 och 29 november, då fartyget befann sig i Skagerack mellan Hirthals och Hanstholmen. Vinden var då sydostlig med hård bris. Vis midnatt slog vinden om till nordostlig och blåste upp till orkan. Fartyget var djupt lastat och kunde ej vaka i den svåra brytande sjön, utan tog den ena brottsjön efter den andra, så att allt, som befann sig på däck, bortspolades.
Kl. 8 på f. m. den 29 november rådde tät regntjocka. Orkanen höll fortfarande i. Vi försökte att få fartyget runt och lägga det för styrbords halsar, emedan jag fruktade att komma för nära det jutska landet. Fartyget låg då för storstumpen och förstäng och kunde ej fås att gå runt. Fotogen och olja uthälldes för att dämpa den höga brytande sjön, men till ingen nytta. Alla man stod klara att hala storbrassarna. Akterut befunno sig kaptenen och en man till rors.
Så rullade ett svårt brott över babords låring; det gick över kajuttaket och högt upp på mesanriggen, slog bort skylightet och fyllde kajutan med vatten. Alla man blevo nedkastade i lä, varest styrmannen stod för att släcka brassarna, och slungades tre man mot benen på honom, blevo inkilade under nagelbänken och höllo på detta sätt även styrmannen fast, annars hade de alla gått över bord. Kaptenen blev slagen från ratten, men höll fast med båda händerna i densamma. Två utav besättningen fingo tag, en uti vardera benet, och blevo alla tre så flytande, tills de kunde få fötterna under sig igen, då vattenmassan något gått ut. Timmermannen Persson erhöll ett gapande sår över ena tinningen, vilket måste förbindas så fort sig göra lät.
Fartyget läckte nu hårdare än vanligt till följd av den svåra sjön och hårda slingringen. Vattentanken slogs loss och bräckte sönder pumparna, men möllan var ännu i gott stånd, så att den fick vara i ständig tjänstgöring.
Kl. 12 försöktes åter att få fartyget runt, vilket kröntes med framgång, till följd därav att stormen något bedarrat samt att så mycket feta oljor som funnos uthälldes på de vredgade böljorna för att hindra brotten att bryta över fartyget. Kl. 2 e.m. klarnade det något upp, och observerades då land i lä. Det var Hanstholmen. Genast sattes så mycket segel, som fartyget kunde bära, för att klara land och komma ut i Nordsjön igen.
Den 31 tilltog stormen åter, varför beslöts att söka nå Norge, och erhölls lots kl. 9 på morgonen den 1 dec. Fartyget inkom till Ny Hellesund, där skadorna reparerades och andra segel slogos under i stället för dem, som voro bortblåsta.
Vi avseglade därifrån lördagen den 4 december. Vinden var nordostlig med laber bris, och allt gick sin gilla gång tills tisdagen den 7 dec., då en hård orkanlik storm växte upp från sydost. Den varade hela natten och till middagen påföljande dag. Fartyget befann sig då i närheten av Kabbengrundens fyrskepp i Kattegatt, men blev drivet ut igen förbi Trindelens fyrskepp, vilket inte kunde observeras, förrän vi voro nära därintill, i följd av den täta regn- och snötjockan. Att föra segel gick ej, emedan de blåste sönder, så fort de tillsattes. Vi mistade då alla stormseglen utom storstumpen, som var ny. Två vingar blåste sönder på möllan, så att den blev obrukbar, och måste vi nu pumpa med handpumparna. Vi voro nu alla utmattade, emedan alla man varit på däck sedan föregående e.m. Det beslöts nu att försöka komma in till Vinga, där lots erhölls kl. 8 på kvällen den 8 ds, och ankrade vi på Rivö fjord. Här reparerades seglen och möllan samt andra skador, som fartyget erhållit under den hårda dusten i Kattegatts vredgade vågor.
Från Rivö avseglade vi måndagen den 13 dec. under snötjocka och snöyra. Vinden var då ost-nordostlig, men gick runt igen på e.m. till sydostlig och sydlig med regn och snöslask. Onsdagen den 15 dec. kl. 3 på morgonen pejlade vi Nidingarnas fyrar uti ost – 1/2 nordost i synvidden, seglade väst-syd-västvart 3 minuter bibehållen kurs till kl. 4, vände och styrde behållen kurs ost 4 minuter till kl. 6, då vi åter vände väst-syd-västvart. Hela tiden rådde stark regntjocka med snöslask, så att inga kända föremål kunde iakttagas. Vid middagstiden tilltog vinden till storm. Fast övre förmärsseglet, revat focken, inhalat mesan på gaffeln. Seglade 17 minuter väst-syd-västvart. Fortfarande samma väder. Kl. 2 e.m. vände ostvart 6 minuter. Lodade varje timma på 33 och 35 famnar vatten tills kl. 4.20, då något svart föremål observerades på lovarts bog.
Strax stötte fartyget hårt på grundet, blev upplyftat av nästa sjö och nedkastat igen på grund. Samma manöver upprepades ännu en gång, skutan vattenfylldes samt sjönk. Vakten rusade genast ut halvklädd, och order gavs att sätta storbåten i sjön. Denne låg surrad i skanstaket och var mycket tung, men uti ett sådant kritiskt ögonblick som detta gick det ganska lätt att få honom över ledstången. Den höga sjön och de svåra grundbrotten bröto nu rakt över hela fartyget, så att vi befarade att bliva bortspolade eller, om fartyget skulle kastas av grundet, och sjunka, gå till botten.
Förut under klyvarbommen var djupet 23 famnar, och beslöts nu att gå i båten och försöka bärga våra liv. Vid nedhoppandet i båten gick matrosen Wallin över bord, men blev upptagen igen. Styrman Mattson höll på att dela samma öde. Av den höga sjön slungade nämligen båten 10 á 15 famnar ifrån fartyget för att nästa minut ryckas tillbaka och hota att bliva krossad mot fartygets sida. Vi hade i båten två pytsar, en lanterna, en yxa och en ny tågända.
Vi försökte nu att om möjligt hålla i närheten av vraket tills morgonen, men kunde ej hålla båten uppe mot den svåra sjön, som hotade att varje ögonblick fylla båten med vatten. Så observerades ett klart sken i land, och strax syntes två, vilka antogs vara Nidingarnas fyrar. Även syntes en lanterna ned i lä, varåt vi beslöto att styra, men hon försvann strax. Vi hade nu all möjlig möda att hålla båten läns samt att passa honom för den brytande sjön i den mörka natten.
Då vi rott ett par timmar mot land, sågo vi bränningar på ömse sidor om oss samt ett svart föremål förut, varåt vi styrde, och hamnade vi vid 9-tiden på kvällen på ett obebott skär, varest vi måste tillbringa natten, genomblöta och dåligt klädda, till kl. 8 påföljande morgon, då vi sågo fastlandet och kommo till Råön kl. 9 på morgonen. Där blevo vi omhuldade med torra kläder och mat.
Efter som olyckan skett till följd av stark strömsättning och ogynnsam väderlek, så fritar jag mig och min besättning från allt ansvar.”
Fartyget, som blev vrak och drev iland bit för bit, var o–försäkrat. Redaren gjorde en kännbar förlust. Då vi hade hamnat på skäret, hittade vi en plankstump och bräckte loss all botteninredning i båten, och tack vare fotogenen, som fanns i lanternan, gjorde vi upp en eld jämte en stor sten. Vi tömde våra sjöstövlar och vred vattnet ur våra kläder så gott sig göra lät. Men veden räckte inte länge, utan vi fingo hålla oss ständigt i rörelse för att inte somna av. Vår steward, som var dansk, ville lägga sig att sova, vilket vi hade all möda att förhindra. När vi kommo iland, blevo vi mycket väl mottagna hos kustsergeant Sundgrens på Råön. Han var själv icke hemma, men frun, som hon själv sade, visste, vad skeppsbrutna sjömän behövde. Vi fingo först var sin stor sup, en stor smörgås över hela kakan och en stor mugg kaffe. Vi blevo försedda med torra kläder. Det var en lång och svår vinternatt, vi fingo tillbringa på det öde skäret i snöstormen, men kaffet och maten smakade desto bättre.
På e.m. gick tullkuttern med oss ut till vraket, så vi fingo bärga en del av våra kläder. min hytt var alldeles full med vatten utom vid huvudkudden. Där låg hunden uppkrupen. Han hade nog haft en fasansfull natt även han, men så blev glädjen så mycket större, då han fick se mig. Han rent av tjöt av glädje, så även han blev bärgad. Jag skänkte bort honom till tullen.
Dagen därpå blåste det upp till storm igen, och masterna gingo över bord, då den danska dykarebåten, som var kommen, kunde icke gå ut till vraket. På söndagen gick båten ut och fick bärgat en del av lasten och delvis den löpande riggen.
Då vi inte kunde uträtta något vidare vid fartyget, reste jag och min besättning in till Göteborg, och avlade sjöförklaring. Sedan reste vi hem var och en till sitt. Jag jämte konstapeln och någon mera kommo hem till Oskarshamn på själva julafton, där jag fick ett mycket beskt mottagande av redaren. Av min fru och mina släktingar blev jag så mycket kärare mottagen. Den gången hade jag försäkrat mina kläder och effekter, så jag gjorde ingen förlust, men mitt anseende som befälhavare led ett stort avbräck. Jag hade då förlorat två fartyg på ett år, det första i januari och detta i december. Det var inget vidare rekommenderande i sjömanskretsar, men att taga gamla vrak, som knappast flyta för sig själva, över Nordsjön är ej så lätt, och en olycka kan drabba vem som helst.
På våren 1897 mönstrade jag som styrman i en från Rostock och av kapten Högstedt inköpt bark, som hette ”Varuna”. Fartyget var bygget i Leenderland av teakträ och mycket starkt, särskilt konstruerat för att lasta kopparmalm från Amerikas västkust till England. Det dugde ej för trälastning, då den var alldeles för slak. Vi lastade tegelsten i Rostock till Oskarshamn, ungefär halv last. I Oskarshamn intog vi 50 ton stenbarlast och lastade sedan props till Grangemouth. Däckslasten togo vi inte högre än upp till nagelbänkarna, för att vi förstodo, att fartyget skulle bliva slak. Komna utanför grunden satte vi underseglen och höllo som bäst på med att sätta övre förmärsseglet, då det kom en liten by från N.O.. Fartyget krängde åt styrbord och lade ledstången i vattnet. Vi måste fira ned såväl stor– som förmärsseglen och länsa med undre märsseglen och focken ner till Kalmar redd, där vi ankrade upp och fingo tag i ett mindre fartyg, som tog vår däckslast hem till Oskarshamn igen.
Vi fortsatte sedan vår avbrutna resa och drevo över Nordsjön, ty segla kunde man inte kalla det. Vi kommo slutligen fram till bestämmelseorten, och efter skedd lossning av lasten togo vi en kollast till Örnsköldsvik. På den lasten var fartyget fint. Vi hade en fin resa över. Efter lossning togo vi in ytterligare 50 ton barlast, så vi hade 100 ton sten i botten, lastade även där en planklast till Grangemouth.
Fartyget var nu något bättre. Hon kom djupare i vattnet än med den torra propslasten. Vi fingo rigga upp nät av tågvirke tvärs över däckslasten och även långskepps, ty det var nästan omöjligt att taga sig upp från lä till lovart utan hjälp av nätet. Att spatsera på däcket var omöjligt. När man kom ut på vakten, fick man stå där man stod tills vakten var slut. Någon vind kände man inte, ty hon låg så mycket över, så att vinden blåste över. Vi drevo även denna gång över Nordsjön, lossade vår last, och lastade koks till Karlskrona. Sedan gingo vi hem till Oskarshamn, och där mönstrade jag av.
Kapten Högstedt lastade props till England, så fick han en last till Nordamerika, lastade beck där till Spanien. ”Varuna” sålde han sedan till Norge. Fartyget sjönk i Biscayabukten något år efter. Jag var hemma hela vintern. Så var den sagan all.
År 1898 köpte ett konsortium, däribland även jag, en bark, som låg i Aarhus i Danmark. Fartyget var byggt i Italien av hårt trä, och avsett för passagerare och vinlaster. Jag tror t.o.m., att det varit slavfartyg. Vi döpte om det till ”Nora Dam”, och jag jämte besättning åkte ner på våren och hämtade upp det till Oskarshamn, där vi lastade props till Hull. Kollast hem till Oskarshamn igen. Den resan gick bra, för propslasten frestade inte fartyget så hårt.
Efter lossning av kollasten, lastade vi plank och battens till Grimsby. Utkomna i Nordsjön fingo vi en västlig storm på oss. Fartyget läckte mycket, och det var fara värt, att det skulle vattenfyllas. För att förhindra detta hade vi intet att göra än att lämpa hela däckslasten överbord. Sedan vi blivit fri däckslasten, observerade vi, att skandäcksnåten på båda sidor givit sig så mycket, att vid varje överhalning kunde man köra ned hela handen i nåten för om halvdäcket och ända fram till fockriggen. Vi tätade så gott vi kunde med drev och trasor. Kl. 5 på morgonen började vi pumpa med båda pumparna, och kl. 6 på kvällen fingo vi slingerläns och kunde sedan hålla henne ganska bra.
Framkomna till Grimsby lossade vi vår last och gjorde sjöförklaring. Vi fingo några timmermän ombord, som drev och tätade de värsta läckorna. Så lastade vi kol till Oskarshamn.
Efter hemkomsten sålde vi fartyget till Transportbolaget som pråm. Fartyget tålde inga däckslaster och var därför odugligt för våra förhållanden. Eftersom jag hade kr.2000:– lånade pengar och fick vid försäljningen endast kr. 1.500:- igen, så var det en dålig affär.
På våren 1899 fick jag som befälhavare en av Petrés fartyg, nämligen skonertskeppet ”Lilly”, vilket jag förde i två år utan någon olycka. Vi seglade mest med rederiets egna trälaster på England och kollaster hem.
Den sista resan till England fingo vi i Nordsjön en mycket svår novemberstorm över oss, så över Nordsjön gick det alldeles för fort. I snötjockan vågade jag inte söka på land, utan vi skulle hiva till för små segel. Detta var på natten. Kl. 2 fingo vi ett brott över oss akterifrån, som fyllde hela fartyget, bräckte fyra dörrar och gick rätt igenom hela kajutan och ut genom dörren på förkant. Mannen vid rodret kastades upp på kajuttaket och tog därvid halva ratten med sig. Kompassen och skylightet hittade vi framme på däckslasten. Mannen klagade över smärtor i bröstet, annars blev ingen skadad. Jag och 2:dre styrman blevo hängande i storskotet och fingo hela vattenmassan över oss.
Vi hivade till och började reparera ratten på så sätt, att vi satte två st.handspakar i kryss och surrade dessa intill den återstående delen av ratten. Detta hade vi, tills vi kommi i land. Gammal segelduk och några bräder togo vi och spikade för kajutdörren akter samt skylightet likadant. Det är ej att stå handfallen utan vara rådig inför sådana situationer.
På morgonen klarnade det upp, och vi fingo landkänning och ankrade på natten innanför Inskheit i Firth of Forth. Detta hände samma natt, som kapten Andersson förlorade skonerten ”Ture” vid bron över fjorden.
Vi inkommo till Methill, där vi lossade vår last och reparerade våra skador samt lastade kol till Västervik.
Hemresan gick bra, tills vi kommo in i Östersjön. Där fingo vi en nordlig snöstorm, som överisade hela fartyget, så att backen, ankarna, spelet och förluckan voro en stor isklump. Brassblocken voro som stora kålhuvuden och kunde inte användas, utan vi fingo kapa brassarna och hala för hand.
Vi fingo lots utanför Idö och bogserbåt, som tog oss in i hamnen, där vi ankrade. Detta var dagen före julafton. Besättningen blev avmönstrad och fartyget upplagt. Lossningen av lasten fingo hamnarbetarna taga hand om.
På våren 1901 fick jag en liten ångbåt, tillhörande godsägare Olsson i Verkebäck. Båten hette ”Ulfåsa”, var byggd i Sjötorp av trä på järnspant. Den lastade 250 ton och var avsedd för kanalfart, men vi gingo i vild fart på Ryssland, Tyskland och Finland med olika laster, dock mest med kalksten mellan Gotland och Trälleborg. Denna ångare hade jag i 3 år och gick oförsäkrad med utan några som helst skador. Året efter sedan jag lämnat båten, strandade den på Gotland, men kom flott igen och såldes sedan till Finland. Den gick bort under världskriget som så många andra båtar.
Då jag lämnade ”Ulfåsa” fick jag av redaren ett mycket vackert rekommendationsbrev, som finns i min ägo ännu.
Nyårsdagen 1904 gick jag som befälhavare ombord på ångaren ”Ystad”, hemmahörande i Åhus och tillhörig Konsul Donnér. Ångaren byggdes i Oskarshamn samtidigt om ”Malmöhus”. Donnér var förresten med på ”Malmöhus” provtur, då den gick under, men Donnér blev räddad. ”Ystad” var byggd av svensk plåt, s.k. puddeljärn, och mycket stark, men hade en dålig maskinkraft. Allt vad vi kunde få upp den till i fint väder, var inte mer än 6 knop.
Vi trafikerade mest på Ryssland med spannmål, men var på sommaren upp till Shetland och hämtade sillast till tysk eller rysk östersjöhamn. Jag hade denna ångare i 1 1/2 år. När vi kommo till Göteborg från Libau med havrelast, fick jag sparken, för att jag hade min fru med på resan. Eftersom jag hade kontrakt med Donnér om 2 månaders uppsägning och han ej ville betala mig detta, stämde jag honom och fick ut min rätt. Det var ju tråkigt för mig att behöva gå som en hund från ett ben utan någon som helst orsak, men det var två Oskarshamns–kaptener, som fått sparken före mig. På 9 månader skiftade 3 kaptener efter mig, så det var en orolig herre att vara dräng åt. Då jag kom till Riga, frågade mäklaren, huru länge jag varit skeppare åt Donnér. Då jag svarade över 1 år, menade han, att jag var gammal i bolagets tjänst.
Hur som helst jag var bara hemma i 14 dagar, så fick jag en annan ångare, som hette ”Otto” och blev inköpt till Bergkvara. Huvudredare var grosshandlare Lorentz Pettersson. Jag var själv delägare i den. Det var en gammal järnbåt, som tillhört ett Kalmar-rederi, men gått med förlust, så rederiet lade upp den två år förut och fick ligga utan tillsyn, så att råttorna hade förstört alla dukar och allt sängtillbehör samt ätit sig igenom alla dörrarna i salongen med ty åtföljande hytter. Provianten var förstörd. Fläsk, kött och sill låg i tunnor, och allt var utskämt. Båten var upplagd i Kalmar och bogserades till Oskarshamn för att undergå reparation och klassning. Då den var färdig, ville inte det gamla rederiet betala skulderna, utan båten fick gå på offentlig auktion och inropades av Lorentz Pettersson i Bergkvara, som var stor delägare i det gamla bolaget. Vid auktionen var endast några få spekulanter, så den såldes för kr. 30.000–––, vilket ansågs vara billigt. Sedermera bildade vi aktiebolag och satte den i kr. 50.000:––––. Den båten hade jag i så när 8 år och gick hela tiden oförsäkrad med den. På grund härav tjänade vi pengar, så att vi ett år kunde dela ut 40 %, sedan var utdelningen 15 – 20 – 25 %, så det gick bra. Vi hade dock många svåra duster och mången sömnlös natt i Nordsjön vintertid, men allt avlöpte väl.
Jag minns särskilt en snöstorm, som vi fingo på en resa till Karlskrona. Vi kommo in själva julaftonskvällen, alldeles överisade. Hela fördäck med back, luckor och winchar var en enda stor isklump, likaså bryggan med hus och livbåtar. Hade vi behövt gå i båtarna, skulle detta varit omöjligt, för allt var en isklump.
På juldagen kommo fotograferna ner och togo kort på båten. Vi blevo omnämnda i tidningarna.
Vi hade f.ö. icke lidit någon nöd. En gång på resa från Karlskrona till Dundee med bokstockar hade vi en lång och besvärlig resa, så att bunkerkolen nästan togo slut. Vi kommo in i dockan på kvällen, men vi kunde inte börja lossa på morgonen, förrän vi fått bunkerkol ombord. Tur var, att vi kommo in, som vi gjorde, annars hade vi legat vedlösa, ty att bränna av den lasten var omöjligt. Vi hade inga varken yxor eller sågar ombord, som hade bitit på de stora bokstockarna.
På hösten 1913 blev jag ledsen på det hela och tog en vikarie kapten för mig för att få vara hemma någon resa med resultat, att jag kom in i mäklerifirman Carl Dam och jag blev delägare där. Firman inregistrerades under namnet Dam & Svensson. Jag betalade kr. 5.000:–– för halva firman. Dam hade inga pengar. Vintern kom, och det var inget att göra. Båda familjerna måste ju leva. Jag hade mitt hus, som inbringade hyra, betalt, så Dam fick behålla det lilla, vi kunde tjäna på firman, och dessutom fick han låna av mig. Att vara mäklare utan pengar är inget vidare. Dessa lån och Dams och mitt mellanhavande klarade han redligen upp 1915, då han skildes från firman och jag blev ensam innehavare.
1914 bröt kriget ut, och det blev ännu sämre på sjöfartsmarknaden. Jag köpte då en liten skonare, som hette ”Sofie”. Den låg lastad med trä till Danmark, men kaptenen nekade följa med på grund av kriget. Fartyget var gammalt, danskbyggt. Jag betalade kr. 2.000:–– med förbehåll att transportera lasten till bestämmelseorten. Jag fick tag i en kapten Mattson, som seglade ner med fartyget och hem till Oskarshamn igen, där vi lade upp för vintern.
På våren 1915 reparerade vi litet nödvändigt, och Mattson seglade med ”Sofie” den sommaren, men det gick med förlust. På hösten tog jag henne till Saltviks slip och förbyggde henne helt och hållet, så fartyget såg alldeles nytt ut. Det blev ganska dyrbart, så det stod mig i kr. 30.000:–, då det blev färdigt. Kapten Herman Johansson fick segla med ”Sofie” ett par år, men någon nämnvärd förtjänst blev det ej.
Jag och några andra intresserade köpte en skonare, som hette ”Johanna Matilda”. Vi reparerade den, så den stod oss i kr. 60.000:–.
Själv köpte jag en liten danskbyggd 3-mastskonare från Bergkvara, ”Bertil”, som legat upplagd i två år. Jag lät bogsera den från Bergkvara till Saltviks slip för reparation enligt inspektionens fordringar, som då icke voro stränga. Kapten Andersson från Kärsvik översåg reparationen och fick sedan föra den. Det var det enda fartyget, som bar sig, ty den var billig. Så kom depressionen, så jag fick lägga upp alla tre fartygen. I två år lågo de upplagda, sedan sålde jag såväl ”Johanna Matilda” som ”Sofie” med stora förluster. ”Bertil” hölls auktion på. Sedan stod jag där utan fartyg igen, men det var nog bäst så, i de tider som stundade.
På Saltviks slip var pantsatt ett skonertskepp, men Saltviks slip gick i konkurs och kunde inte fullfölja byggandet av fartyget, utan Sydsvenska banken fick taga det hela. Jag jämte en hel del andra intresserade i sjöfarten köpte emellertid fartyget fullt färdigt och utrustat för kr. 53.000:–. Detta ansågs för billigt. Kapten G. Wessbergh, som förde fartyget, var även delägare. Eftersom tiderna voro dåliga, så gick det med förlust varje år. Rederiet beslöt därför sälja fartyget, innan förlusten blev alltför stor. Vi fingo ett bud från Tyskland och sålde för kr. 25.000:–. rederiet gjorde en avsevärd förlust, men eftersom vi voro många delägare, kändes det ej så hårt för var och en.
Dam etablerade sig 1915 såsom mäklare i Stockholm under firma Broms & Dam och köpte flera ångbåtar, vilka kommo in och bunkrade i Oskarshamn ibland. Dessa fick jag klarera då såväl som vid verkstadsbesök, men det varade inte så länge. Bromsarna, som ägde firman, fingo andra intressen, och firman upplöstes. Dam stod där ensam igen, och inte länge därefter dog han plötsligt. Han var en god och ädel man. Felet var bara, att pengarna ville aldrig räcka till. Han hade en stor familj att försörja, 7 flickor och 1 pojke. Flickorna blevo bra gifta allesammans.
Min lilla firma gick ganska bra ett tag under kriget, så jag hade hjälp av kapten Gustav Wahlquist. Så blev det dåligt, och vi sågo oss ej goda att försörja två familjer, utan kapten Wahlquist började bilda rederi till en ångbåt tillsammans med kapten Edvall.
1923 på våren var A/B Eric Hagström till salu genom Sydsvenska Banken, som fått taga den för skuld. Jag blev av banken erbjuden att övertaga densamma, men det fordrades pengar, mycket pengar. Jag och min fru diskuterade denna affären i flera dagar och sömnlösa nätter, innan jag beslöt mig för att göra affären. Jag satte mitt hus i pant, men det var ju endast taxerat till kr. 25.000:––, och det fordrades kr. 85.000:––. Även bolagets stamaktier lågo som säkerhet i banken, men det var ej nog, utan det fordrades även borgen på lånet. Då sade jag ifrån, att någon borgen skaffade jag ej, ty skulle det gå galet, ville jag ej draga någon mera med mig, utan jag ville själv stå för riskerna. Banken svarade, att de skulle på mitt ärliga ansikte göra upp affären med den säkerhet, som fanns.
Det blev för mig en mycket bekymmersam tid, ty den nya konkurrenten var svår. Det var nämligen så, att min företrädare, som satt firman i skuld på kr. 160.000:–, satte själv upp eget mäkleri i sin frus namn, och skulle taga alla firmans gamla förbindelser till sig, t.o.m. Sveabolagets utrikes linjer. Jag var tvungen resa upp till Stockholm och genom bankens hjälp avvärja detsamma.
Min konkurrents nya firma levde inte länge, högst 1/2 år. Så fick innehavaren straffarbete för förskingring av pengar för ett tyskt rederi. Så var det slut med honom, och min nyinköpta firma fick arbeta i lugn och ro för honom, men jag hade andra, som traktade efter mitt fördärv. Även dessa försåtliga undervattensrevlar klarades av genom lugn och försiktighet samt redbarhet i handel och vandel.
Den 30 juli 1929 blev jag utnämnd till Finlands vice konsul i Oskarshamn.